El Camino 2017. Hemresan

25/9. Nu återstår bara hemresan och sammanfattningen.

Hemresan går via Biarritz med övernattning i Bayonne. Vädret har ändrat sig, mörka moln med störtskurar på den franska himmelen. Förbereder mig att möta hösten hemma.

Det roligaste minnet från resan är kvällen i Lorca. Ett trevligt albergue, god middag och mycket trevliga människor. En magisk kväll med känsla av gemenskap över språkgränser. 

Ett annat speciellt minne är Tomas (från Facebook -gruppen) sittandes i backen ner från Alto del Perdon och kokandes morgonkaffe med trangia mitt i regnet och åskan mullrande runt omkring.

Det tråkigaste på resan var bottennappet till albergue i Espinal med en fuktig och möglig sovsal. På morgonen kändes även ryggsäcken fuktig.

Det bästa beslutet var att återvända till SJPP för att kunna gå över Pyreneerna i fint väder. Ett beslut som ledde till många uppskattande kommentarer vid de sammanhang jag överhuvudtaget berättade om det. Den sträckan skulle jag kunna göra om hur många gånger som helst.

Gick totalt ca 20 mil under 8 dagar. Sträckan på två dagar var "bara" 8 km vilket gör att de övriga var desto längre. Om jag hade fortsatt vidare från Logrono så hade jag behövt ha kortare sträckor för att benen och fötterna skulle orka och klara sig utan skador. Hoppas jag kommer ihåg detta nästa gång!

Här bär det utför på Pyrenéerna, klostret i Roncevalles syns i dalen

Fransk inredning, för högresta

Sista frukost i Logrono före hemresan

El Camino 2017. Los Arcos - Logrono

24/9. Vandringens varmaste dag tog på krafterna. Träffade gamla svenska bekanta och dessutom nya också. Det visade sig att vi hade varit ett tiotal svenskar som övernattade i Los Arcos samtidigt.

Har sett Spanien på våren och på hösten. Nu upplevde jag även den heta sommaren. Här kommer en bild på det  böljande solbrända landskapet vid gränsen mellan Navarra och Rioja.

Soligt idag från början till slut

Har hela dagen tagit ett mentalt farväl av caminon för denna gång samt önskat lycka till när jag träffat vandrarkompisar. Väl framme checkade jag in på ett enkelt hostel - alberguetiden är över för denna gång. Rengjorde stavarna, gick med dem till det största härbärget i stan och förklarade att jag vill lämna dem som present till någon annan som behöver dem bättre. Två meter från stavarna träffade jag en amerikanare som sov på närmaste bädden i Los Arcos. Förklarade varför jag var där och då undrade han om han kan ta dem. Javisst, det var inte längre jag som bestämde över dem. Han lovade ge dem vidare när han inte längre behövde dem. Fint.

Har inte sagt till någon under dagen att jag fyller år. Det blev ändå glass två gånger under dagen som ersättare för en tårta.

Så här glad blev jag när kom fram, sitter i skugga vid Rio Ebro och samlar krafter för sista uppförsbacken mot centrum i Logrono.

Övriga bilder från dagens sträcka.

Gatan utanför hostellet var tom under siestan, bara massor av skräp på marken efter vinfiestan som firats denna helg.

Nattsuddare på "min" gata vid tiotiden på kvällen. Och det hörs in, får ta på både hörselproppar och sömntablett. Bussen går imorgon vid tio så det gäller att komma upp hyfsat tidigt.

Buen Camino!  Hasta luego!

El Camino 2017. Lorca - Los Arcos

23/9. Dagens tema är glädje. Glädje över värmen och solen men också utifrån insikten att caminon har gett mig det jag behövde, nämligen balans. Åter känner jag igen mig, en glad, generös och social person. Det hade jag tappat bort nånstans, var och varför det vet jag inte.

Mötte tornseglarna i Villamayor de Monjardin, en högt belägen by. Roligt att höra deras skrik på himmelen. I samma by fick jag tips om att kyrkan är öppen vilket den inte brukar vara i normala fall. Även ett stort silverkrucifix visades. Tror att de hade öppnat för en grupp fransmän som gick från by till by utan ryggsäckar. Mycket folk på leden idag.

Har hamnat i ett riktigt skandinavnäste. Det vimlar av danskar och några svenskar på detta härbärge. Har varit och ätit middag med dem. Vi delade på två kannor sangria och jag åt pasta med svampsås. Gott var det.

Ett glatt gäng vid middagsbordet på torget i Los Arcos

Träffade även tre svenska tjejer som satt vid grannbordet. Har även träffat människor som jag träffade första kvällen i Orrisson, jag kom ikapp dem.

Har träffat caminohunden igen, han är tysk. De bor på hostels och betalar dyrt för hunden. Idag träffade jag även en annan caminohund som inte ville bli kvar i husbilen när matte och lillmatte gav sig iväg för dagens vandring.

Caminohund nr 2

Här kommer flera bilder från dagens sträcka. 

Gratis är gott. Det flockades vid vinfontänen där vinbönderna i Navarra bjuder på smakprov.

Estrellas bryggeri i Estella. När jag passerade här förra gången för två år sedan en vardag var verksamheten igång och det regnade ölskum från himmelen. Idag är det lördag och därmed stängt och ingen manna från himlen.

När temperaturen stiger upp mot 30 graders strecket söker folk sig in i skuggan i pauserna.

Tjotahuiti - Lorca

22/9. Skönt med ortsnamn som även jag kan uttala.

Hur vet man att man är Spanien? Jodå, det är kobajs på gatorna men människor är vänliga.

Dagen började med åska och störtregn som fortsatte hela förmiddagen. Åskan mullrade dock på säkerhetsavstånd så att jag vågade gå. Solen tittade fram på eftermiddagen och luften var så där klibbigt varm.

Dagens tema? Återigen Rio Arga. Mötte Rio Arga första gången 20/9 när jag åt min lunch på stenarna i den lilla bäcken, ca en halv meter djup. Har följt den nu några dagar. Se så den har förändrats.

Rio Arga vid Pamplona, den har vuxit något i storlek

I Puenta la Reina tar jag farväl av Rio Arga som har vuxit till en flod. Roligt att inom ett par dagar se en sådan förändring från en bäck till en flod.

Pushade en kanadensisk kvinna upp för en backe med ca 200 m höjdstigning, trevligt att pratas vid när vi ändå båda behövde pusta ut, jag pga astma och hon pga rejäl övervikt. Och som tredje tema för dagen "caminofamiljen ". Ikväll växte den fram, den danska pappan med sonen, Diana en engelska och ett fransk par som också bodde på samma härbärge som jag förra natten. Vi trivs helt enkelt ihop. Lite vemodigt att veta att vi splittras redan imorgon. Diana håller inte samma takt och de andra fortsätter när jag hoppar av efter söndagens etapp.

Här kommer resten av dagens bilder.

På Alto de Perdon, förlåtelsens berg, i regn och rusk. Sannolikt platsen där det tas allra flest foton på hela caminon

Det är inte bara i Sverige det finns semlor

En romersk väg, men hade dom dubbelfiligt redan då? Ser onekligen så ut.

El Camino 2017. Larrasoana - tjotahuiti

21/9. Dagens by heter något ofantligt komplicerat men ligger en dryg mil efter Pamplona, halvvägs upp på Alto del Perdon,  dvs. Förlåtelsens berg.

Det har varit en varm och solig dag, jag är solvarm ända in i ryggmärgen. Känner att jag har kunnat ladda batterierna inför vintern.

Dagens tema har varit Rio Arga, har följt den nästan hela dagen. Skaderapporten är än så länge mycket kort, inga skador bara trötta ben. Visserligen snarkar grannen redan ohyggligt hårt, risk för skoskav i öronen föreligger.

Träffat förresten tre svenskar till i denna lilla håla, vi finns överallt och varje dag. Godnatt med er!

Dagens första strumpbyte efter två timmars vandring

Nu vet jag varifrån vår sallad vintertid kommer ifrån

En av gatorna i Pamplona där tjurrusningen äger rum

Dagens lunch i denna ståndsmässiga miljö

Då och då möter man minneskors efter avlidna pilgrimer

Dagens middagssällskap. en pappa med son från Danmark och Dorotea från Tyskland. I bakgrunden en fransman som jag träffat tredje dagen i rad

El Camino 2017. Espinal - Larrasoana

20/9. Vaknade tidigt och åt frukost i sällskap med en bok när jag väntade att andra skulle vakna. Kom iväg vid 8 - tiden,  det var ljust men med känsla av en tidig morgon. De första började gå när det fortfarande var mörkt.

Dagens sträcka gick mestadels i skog, granskog, tallskog, bokskog och blandskog. I Navarra som den här regionen heter har man börjat arbeta med  betongbeläggning på leden för att motverka erosion. Tycker att de borde jobba ännu hårdare. En stenig backe neråt är otroligt jobbigt för benen. 

Rio Erro. På bilden syns också hur spanjorerna jobbar med att motverka erosion, det finns kilometervis betong på caminon

Kilometervis med stenar och bergskanter på leden gör det inte lätt för knäna, särskilt inte i långa nerförsbacken

Dagens lunch serverades vid Rio Arga i Zubiri

El Camino är markerad med gula pilar. Ibland finns det "kompletterande" markeringar

Har sett blå slånbär, röda björnbär, överblommade skogsklematis och sedan detta, hektarvis med buxbom

Mummu

Har landat i en trevlig liten stad med trevligt stort härbärge. 

Om man vill äta ute gör man det på supermarkets uteservering. Annars köper man mat till härbärget.  Det gjorde jag men träffade ett svenskt par som precis skulle äta så jag tog ett glas vin med dem.

Svenskarna jag fick en pratstund med

Trevligt att prata svenska en stund och få ta del av deras erfarenheter om den spanska fastighetsmarknaden. 

Dagens tema har varit trötta ben. Och sommarvärme. Underbart att gå i linne och shortskjol och sandaler. I supermarket tog ägaren sig friheten att varna mig för solen, han tyckte att jag var oroväckande röd i ansiktet. Tackade honom för omtanken, han kan ju inte veta att jag har rosacea. 

Sittet och äter kvällsmat i härbärgets trädgård med  en massa katter runt omkring mig,  de undrar om de kan få av min mat. Bröd och ost, kan det vara något?

El Camino 2017. SJPP - Espinal

19/9. Får erkänna "I am over the hill now"! En dimmig morgon i SJPP byttes mot sol så fort vi kom upp till bergen. Började med att åka med transportbussen till den punkt där jag hade slutat att gå innan regnet började. Tur var det!

Här följer en bildkavalkad från Pyreneerna. Det går inte att beskriva vilken upplevelse det var att gå över bergen, inte heller hur vackert det var. Därför många bilder.

Dimman dröjer sig i dalarna

Vildhästar rör sig fritt på Pyrenéerna och de är många, hundratals

En av många gamar som kom och hälsade välkommen till sin värld

Det var högt, högre än topparna runt omkring

Jungfru Maria på berget

Utsikt där jag åt min lunch

Uppåt, högsta toppen är 1450 möh

Här börjar nerstigningen

Trottoarer i Burguete kan knappast sägas vara tillgänglighetsanpassade

Väl framme i Roncevalles kände jag att jag var inte färdig med dagen trots att det var tufft på bergen, brant både upp och ner. Fortsatte en bit till, totalt blev det 27 km.

Träffade en norska som berättade att en vecka på Caminon årligen är hennes egotripp. Okej? Så kan man också beskriva dessa dagar men jag protesterar högljutt. Då skulle man säga egotripp, visserligen en kort sådan, t.ex. om yoga eller mindfullnessövningar. Samma syfte i alla fall, att hitta tillbaka till sig själv i en  värld som liknar ekorrhjul.

Snart blir det middag på långbord, trerätters som värdparet håller på och lagar i köket. 11 € inkl vin. Inte illa efter en lång och varm dag på spåret.

El Camino 2017. Ett steg tillbaka för att få två framåt

18/9. Det var väl det min camino handlar om? Att inte stressa framåt så förbaskat mycket, att kunna ta ett steg tillbaka för att komma dit jag vill så småningom. Egentligen tycker jag själv att detta inte är någon ny lärdom, så får jag jobba på jobbet hela tiden.

Vad är det för nytt med detta då? Min högsta dröm inför vandringen var att gå över Pyrenéerna när bergen badar i sol, med god sikt, kunna sätta sig ner för att vila och njuta. Det regnar idag. Och so what? Drömmen gick i stöpet! Vad lär caminon mig nu? Jo, jag har gått tillbaka till Saint-Jean-Pied-de-Port i regnet för att starta om i morgon tillsammans med solen.

Nerklättringen var nästan lika tuff som uppåt. Tur att jag hade stavarna och kan åka med skidor. Avlastade knäna kolossalt mycket. 

Här kom jag upp igår.

Använde dagen huvudsakligen för att vila. Behövde också handla och hämta ut pengar så jag passade på att turista lite till.

Interiör från kyrkan i Saint-Jean-Pied-de-Port

Det finns 1500 invånare i byn men det var riktigt intressant att se den trängsel som fanns på gatorna. Förutom pilgrimer som samlats inför start imorgon flockades det också av franska pensionärsgrupper som gick runt på guidade turer. 

El Camino 2017. Orrisson

17/9. Dagen börjar bra då alla stiger upp tidigt, de flesta skyndar sig iväg för att klara av hela Caminos tuffaste sträcka över Pyrenéerna. Jag tar det lugnt, ska bara 8  km, visserligen bara uppåt. Frukost med självservice, det är dukat med baguetter,  smör och jordgubbssylt, tevatten får man koka själv. Kaffet skulle kosta 1€. Känner att jag har sparat 2€ eftersom jag drack två muggar. Någon som känner igen muggarna?

Efter frukost går jag till Citadelle och turistar lite innan jag ger mig iväg. Undrar lite vilka det skulle försvaras emot?

Citadelle

Vägen är brant direkt fast ibland lite planare. Mötte pilgrimshunden flera gånger och hussen också.

Hussen var tröttare än hunden.

Alla tog pauser, det var brant. Vad blir snittlutningen på 700 höjdmeter inom 8 km? Ganska mycket eller hur? Såhär såg det ut när man tittade bakåt.

Här insåg jag att leden går som serpentin hela backen upp.

Och det fortsatte så även efter krönet.

Utsikten från härbärgets terrass.

Utsikt från härbergets terrass

Plötsligt började en grupp koreanskor göra gruppgymnastik ledda av reseledaren, vem annars? Var för långsam, missade fota det hela i tid.

Koreanskorna

En lugn eftermiddag med en sådan utsikt överallt.  Laddar inför morgondagens vandring, nu är vi uppe men inte över. Har pratat med några andra vandrare, bl. a. en amerikan från Florida som fick sitt hus bara lite fördärvat av Irma (ca 30000 - 40000 $ trodde han det kostar att renovera) och ett finländskt par från Kotka. Annars har jag haft behov av att vara i tystnad, på jobbet får jag kontakter i överflöd och gårdagens flygresa gav inte heller någon vila.

I priset för övernattning ingick en trerättersmiddag. Före efterrätt uppmanades alla att presentera sig. Det visade sig att bland alla ca 60 gäster var det nio (9) från Sverige. Häftigt! 

El Camino 2017

15/9 2017 Så är det dags igen.  Caminon kallar mig.

Nu ska jag gå hela Franska leden i två svep, den första delen med start i övermorgon och fortsättningen i april 2018. Missade Route Napoleon, alltså över de höga topparna på Pyrenéerna, när jag förra gången började i Saint-Jean-Pied-de-Port. Då valde jag den lättare rutten vilket grämer mig såhär efteråt. Misstaget kan rättas; gör om, gör rätt!

Första övernattning på resan på vandrarhemmet i Malmö. Lugnt och fint 6-bäddsrum för kvinnor. Här sover jag gott. Lika bra att vänja sig, överslaf direkt.

16/9 Bayonne. Resan testar mig, går inte raka spåret utan jag får acceptera att det  mesta inte blir perfekt. I Swedish Pilgrims -gruppen brukar man säga att caminon ger det som man behöver, inte det man önskar. I förväg tänkte jag att denna camino är för att jag ska låta dagen bli som den blir. Det har besannats från första början.

Först glömde jag min mobil på tåget till Malmö. Spärrningen av mobilen gjorde att min nya leksak, ett pulsband kopplat till en app, blev värdelöst.

Flygresorna med byte i Bryssel gick bra, förutom att tre tonårstjejer satt bakom mig och en tjej med ettårigt barn framför mig. Till slut hörde jag inte ens vad jag tänkte.

I Bryssel var jag tvungen att checka in min ryggsäck vilket gjorde att i Biarritz  missade jag bussen till Bayonne vilket gjorde att jag missade tåget till Saint-Jean-Pied-de-Port. Nästa och dagens sista går drygt tre timmar senare. Antagligen har affärerna stängt när vi kommer fram, hade sett fram emot att köpa billiga stavar särskilt för första dagarna över Pyrenéerna.  I morgon är det söndag, är det öppet imorgon månne?

Floden i Bayonne

Sitter och äter på ett snabbmatshak, det enda alternativet såhär på sena eftermiddagen. Köpte tågbiljetten innan jag kom hit, få se om det är något fel med det också.

Dessutom har jag kommit på att jag inte har hostel bokningarna med mig. Kommer ihåg var jag ska bo inatt men inte var jag ska sista natten. Hohhoh!

Pilgrimshunden med pilgrimshalsbandet

16/9 Saint-Jean-Pied-de-Port. Äntligen flyt. Tågresan perfekt. Fullsatt, men de flesta var så lyckliga för att ha kommit fram så att de stannade på stationen som yra höns för att fota sig och/eller med ortsskylten.

Vy från tåget till SJPP

Tillsammans med tre andra tog jag målmedvetna steg till pilgrimskontoret men de andra gick först till sina boenden. Jag var först och slapp att stå i kö. Nu är jag en riktig pilgrim med ett pilgrimspass, credentiale.

I hjärtat av Saint-Jean-Pied-de-Port, på bron över floden Nive

Pilgrimsbutiken hade öppet, kunde köpa ett par stavar till ett bra pris med svenska mått mätt, 28 €. Nöjd.

Sedan till härbärget, trevligt bemötande, rent och lugnt. Huset i sig en sevärdhet med lutande väggar och ojämna trappsteg. Gissar att det är minst från 1800-talet om inte äldre.

Letade mig till ett matställe för att få riktig mat för min känsliga mage. Det blev en vegetarisk pilgrimsmeny med sallad, omelett och kokt potatis samt världens godaste äppelpaj till efterrätt,  ett litet glas vin. Dagen slutade bra! Yeees, nu är jag på g!