Via de la Plata - andra sommaren, del 3

Onsdag 6 maj, Monesterio - Fuente de Cantos 22 km.

Lämnade Monesterio i strålande sol och 17 grader kl. 9. Anledningen till detta var att personalen på hotellet vägrade servera frukost tidigare än vid kl. 8 till min S:s stora frustation. Vi hade dryga två mils vandring framför oss och missade de svala morgontimmarna. Bad inte den sölande personalen att göra bocadillos till oss utan köpte ingredienser i affären. Då kunde vi också öka mängden proteiner i relation till kolhydrater i lunchmaten. Det har också varit en ständig källa till frustration, mängden av vitt bröd är enormt om man köper färdig mat. Nu har vi kommit överens om att metodiskt öka mängden av bra proteiner och det gör vi bara genom att fixa vår egen mat i större omfattning. 

Varmt och skönt när vi lämnade Monesterio.

Härligt landskap i soligt väder norr om Monesterio.

Förra året gjorde vi denna sträcka i ihållande regn. I år i ihållande sol, vilken skillnad! Vi beundrade denna gång de omväxlande omgivningarna och konstaterade att vi hade missat mycket ifjol på grund av regnet. Sträckan hade många ansikten, ska be U att lägga till bilder som beskriver detta. 

Första delen av sträckan från Monesterio med lummig skog, öppna gräsmarker och ett litet vattendrag.

Så småningom allt öppnare landskap med mer buskar och färre träd.

Slutligen ett alldeles öppet landskap med både odlade fält och blommande ängar och med Fuente de Cantos i fjärran.

Vid ett vad före Fuente åt vi vår medhavda lunch och flera cyklister passerade åt båda håll.

Vid infarten till Fuente möttes vi av än så länge denna resas obehagligaste upplevelse i form av en "inkastare". Han kom körandes precis lagom när vi drack vatten i skuggan av första byggnaden i utkanten av staden, ja det är väl helt ok och tillåtet men faktum är att samma man gjorde samma sak ifjol. Hur kunde han veta att just nu på denna minuten är det några nya peregrinos på ingång? Av ren hövlighet tog vi emot hans reklam utan en tanke att gå till hans hostel. Vi började gå mot Albergue Municipal, kommunalt härbärge men han kom på det och började köra bredvid för att försöka övertala oss. Jag svarade no no vi kommer inte men han försökte stänga av vår väg. Usch. Till slut gav han upp. På härbärget hörde vi att han hade lyckats få några andra att gå till hostellet bara för att konstatera att där redan var fullt. Ändå försökte han ragga upp ännu fler kunder. Tur att det är bara så här enkla tråkigheter vi har åkt på eller hur? Kunde varit mycket värre men vi känner oss trygga. 

Härbärget i Fuente förtjänar att nämnas några ord om. Det är ett fd kloster som omvandlats till ett modernt härbärge med konferensmöjligheter, restaurang och bar. Pampigt är ordet. Eftermiddagsölen togs på uteserveringen som var inne på en av patiorna. Nu gjorde vi bättre bekantskap med ett trevligt danskt par som verkar gå i samma takt som vi, ibland övernattar de på samma boende, ibland på annat. 

Alberguet i Fuente de Cantos. Första gången vi har sovit i ett hus med ett bebott storkbo på taket.

Vi skulle kunnat äta middagen på härbärget men valde att gå till restaurangen El Gato som U tillsammans med sonen J hade besökt för två år sedan när de var på en gemensam fågelresa i trakterna. De har utan tvivel mycket god mat. Middagen avslutades med var sitt glas eklikör (ägaren bjuder på) tillverkat på ekollon som är avsedda för traktens svarta grisar så att de ska utveckla exklusiva och dyrbara skinkor. 

En liten ödla som hade smygit in genom det öppna fönstret sov vi tillsammans med men den var väldigt diskret, stannade bakom klädskåpet hela natten. Vi sov gott i alla fall i det storslagna härbärget, utan att drömma om en kommande slakt.

Den lilla ödlan som sov i vårt rum bakom klädskåpet.

U: I ett års tid har jag längtat att få gå samma sträcka på Via de la Plata som vi gjorde förra året i kyla och regn och då under trevligare väderförutsättningar och så blev det denna gång. Vi kunde njuta av det vackra landskapet och traktens fåglar; blåskator, härfåglar, biätare, gökar, olika lärkor, sammetshättor och andra sångare, rödhuvade törnskator och naturligtvis storkar samt en mängd andra trevliga arter som kan studeras i den speciella fågelförteckning vi har lagt upp och som kompletteras vartefter nya arter "ramlar in". 

Till skillnad från förra året har vi både blivit omåkta och mött många cyklister på leden, en del av dessa är sådana som gör caminon på cykel, andra är bara cykelmotionärer, vilket det finns väldigt många av i Spanien. De flesta är glada och ropar hälsning om att vi ska få en bra vandring och vi gör detsamma, en trevlig vana bland vandrarna och cyklisterna. 

Torsdag 7 maj, Fuente de Cantos - Zafra

S: Vi hade beställt frukost på härbärget kl. 7 men den unge hospitaleron syntes inte till. Ut till stan för att hitta en bar så att vi fick något i magen. Riktig frukost (fortfarande spansk) åt vi i nästa by efter 4,5 km vandring. Där träffade vi ett franskt-amerikanskt sällskap samt pratade med en tysk som vi också ofta träffar på härbärgen eller barer i orterna längs vandringsleden.

Ett av flera vallmofält norr om Calzadilla de los Barros där vi åt frukost. S ville vara en av blommorna i bilden :)

Norr om Calzadilla är man redan igång att skörda, här är det havre som slås.

Första vinodlingarna syntes längs vägen. Nu är jordmånen röd och ganska stenig, snart är det bara vinrankor överallt. Än så länge finns det även gårdar med kreatursskötsel och lukten är ibland därefter. Bäckarna som vi varnades för ifjol höll sig i sina fåror så att vi kunde njuta av den riktiga leden genom ett böljande landskap. En lättsam vandring som pausades för en sen lunch på torget i Pueblo de Sancho Perez. Det danska paret satte sig bredvid oss så vi hade trevligt sällskap.

Torget i Pueblo de Sancho Perez är tjusigt. Här förband jag min första vattenblåsa. U

Zafra har en riktig stadskaraktär. Leden hade ändrats sedan förra året men vi hittade ett fint privat härbärge utan problem. Man hade helt enkelt öppnat en stor lägenhet för gäster och hållit vissa delar privata. 

Alberguet i Zafra där vi övernattade. Ägaren är nog konstintresserad, alberguet heter Vincent van Gogh och där finns målarattiraljer och kända bilder på och av Vincent.

Hela lägenheten andades av det som vi inbillar oss representerade ett spanskt överklasshem för sådär 100 år sedan. Stora rum med stora fönster, mörka färger och mörka möbler. Vi hade tillgång till en takterrass på minst 100 m2 men det var för varmt att vistas där. Kläderna torkade dock i ett nafs.

Vi var "tvungna" att besöka en chokolatteria som vi hittade ifjol. Ojoj vilka bakelser - vi valde var sin och delade dem så att vi fick smaka i alla fall två olika av det stora utbudet. Jag drack en te rojo smaksatt med vanilj och andra kryddor, U valde en smaksatt choklad. Den var säkert utan kalorier ;).

Chokolatterian vi besökte låg mitt emot alberguet och där fick man inte bekymra sig om kaloriintaget för då hade det bara blivit ett glas vatten på sin höjd.

På härbärget gjorde jag bättre bekantskap med ett spanskt par Adela och Luis - på spanska. Vi har träffat dem många gånger och varit lite roade av deras ekipage. Luis har ett sele och drar en kärra efter sig. Adela bär ingenting utan alla ryggsäckarna (de är många) ligger i kärran men fort går det. De går faktiskt fortare än vi fast vi bär ju våra grejer förstås. Adela är en mycket färggrann kvinna som pratar hela tiden, tar stort utrymme och berättar om den viktigaste personen i sitt liv, om sig själv. Diskussionen kan ju inte heller bli ömsesidig, jag kan så lite spanska att det räcker inte till utlägg om hur det är att leva i Sverige eller något annat intellektuellt. För att göra en lång historia kort så har Adela haft cancer, genomgått flera stora operationer och andra behandlingar. Hon får inte bära något, därav kärran.

I Zafra letade vi upp en bar med wi-fi och god mat så att vi kunde publicera lite av det vi skrivit i bloggen och när jag var i skrivartagen passade S på att ta den obligatoriska ölbilden på mig.

U: Det är ofrånkomligt att jämföra med förra årets vandring, speciellt när extrema situationer uppstod. Sträckan mellan Fuente och Calzadilla var förra året en kamp mot en regnstorm i helt öppen terräng i 4,5 km och denna gång flöt vi fram i behaglig värme och vindstilla och njöt av tillvaron. Fikade på samma bar i Calzadilla, men sedan kunde vi alltså ta den ordinarie leden och slippa gå bilvägen. De vadställen som finns utgör denna gång inga som helst problem då det tydligen varit torrt under en lång tid i denna region i år. Fågelarterna i denna öppna miljö är ganska få och bara ett fåtal nya tillkommer, vaktel t.ex. Också ganska få gamar hittills trots varmt väder med bra termik, men det kommer nog.

Mellan Calzadilla och Zafra finns en rastplats med tak där vi tog en kort vattenpaus innan vi fortsatte till nästa ort som var Pueblo de Sanches Perez. Det var på vandringen dit jag började märka av problem med smärta under höger fots trampdynor och vid stoppet i Pueblo konstaterades den första vattenblåsan som då omplåstrades. Att jag nämner detta beror på att dylika problem i allra högsta grad påverkar förutsättningarna för fortsatt vandring. Fortlöpande måste ställning tas till om och hur fortsättningen av vandringen kan och ska göras. Än så länge behöver dock inga drastiska förändringar vidtas utan den ursprungliga planeringen att fullfölja vandringen till Cáceres gäller.

Fredag 8 maj, Zafra - Villafranca de los Barros

Frukostbordet var förberett på alberguet i Zafra och det var självbetjäning som gällde. Vi var först på plats av gästerna.

S: En ganska futtig frukost på härbärget men den ingick i priset. Kom iväg ganska tidigt, sträckan var på 23 km och det lovades varmt väder. U har fått en vattenblåsa under foten så vi försökte utnyttja de svalare timmarna om nu 20 kan kallas som svalt ;)  

Det hade knappt ljusnat när vi passerade det magnifika torget i Zafra vid början av dagens vandring.

Sträckan utvecklades till en mardröm ifjol när den blöta leran på jordvägarna fastnade under kängorna så att de blev flera centimeter högre och motsvarande ökade i vikt med ett par kilo. 

När vi passerade åkrarna där vi förra året kämpade oss fram i regn och lera kröp den obehagliga upplevelsen åter fram i sinnet, men denna gång gled vi fram på slät min mark, en märklig känsla.

Slöjmoln gav oss lite skugga när vi gick med god mod och glada av värme och torka. Terrängen var kuperad och bestod mest av vinodlingar. Stannade för lunch på samma ställe som ifjol men nu fanns det inga orkidéer mellan olivträden. En ny upptäckt var att olivträden doftar ljuvligt, de är i full blom nu.

I Villafranca finns bara två små privata härbärgen. Det första var fullt men på det andra fick vi ett eget rum, visserligen utan fönster men man sover ju bara där och då behövs det inget fönster! Att använda tvättmaskin kostade 2 €, vi passade på att tvätta en full maskin. 

Mycket snack på uteplatsen på alberguet i Villafranca, speciellt när Adela till vänster var med.

Fortsatte våra ansträngningar att äta nyttig mat så vi kokte potatis, U stekte en köttbit och jag åt ägg. Naturligtvis en god sallad, vin och öl till. Snacka om vilken uppmärksamhet potatisen fick, två nya italienare svalde sin pasta i fel strupe när de betraktade vår konstiga måltid. Sedan satt vi kvar på den trevliga pation tills det var dags att gå och lägga sig.

U: I Villafranca de los Barros började värmen på riktigt ge sig till känna. Om det har varit varmt hittills på eftermiddagarna så blir det nu riktigt hett efter kl. 11 ungefär. Därför försöker vi komma iväg så tidigt som möjligt och det hade knappt ljusnat innan vi gav oss iväg från Zafra. Ni ska veta att här är det inte riktigt ljust förrän vid halv åtta-tiden så det är en stor skillnad mot i Sverige. Vi slank in på en stor flott bar i Maimona så att jag kunde få min café con leche och S te och båda tostada. Mötte där flera vandrare som gjort samma sak som oss. Därefter mot Villafranca, förbi vinodlingar och så en flera km lång raka med staket på båda sidor där vi förra året knappt kom fram på grund av allt vatten och nu fanns det inte en droppe där. Efter denna passage lunchade vi på samma ställe som ifjor, men denna gång fanns det inte en enda blommande orchidé där mot miljoner förra året. Så passerade vi vägen där vi förra året hade lera upp till anklarna och den synnerligt obehagliga känslan kröp även denna gång i skinnet, men vandrIngen gick nu lätt som en plätt. När man ser Villafranca kan man tro att man snart är framme, men det är en bedräglig syn för man har minst en halvmil kvar på en fullständigt bedrövlig väg fullkomligt överöst med sten som var ett svårt slag mot mina sargade fötter. Kom emellertid fram till Villafranca och fann ett riktigt trevligt albergue. På det första vi besökte fanns inga underslafar kvar varför vi valde att höra efter på nästa. Emellertid träffade vi på första alberguet för sista gången på det danska paret vi träffat flera gånger och meddelade att vi skulle ta buss nästa dag till Torremeja och kanske därför inte skulle träffas mer och det har vi heller inte gjort. De fick adressen till denna blogg och om ni läser detta så önskar vi er Buen Camino på er vandring till Salamanca!

Lördag 9 maj, Villafranca de los Barros - Torremejia - Merida

S: En sovmorgon för vår del, vi skulle ju till den första bussen kl. 9.10 till Torremejia. 

Torremejia. Landsvägen går rakt igenom denna gudsförgätna håla där vi lät oss bli dumpade av bussen och fortsatte vår vandring mot Mérida. Varmt var det så det räckte till.

Chaufförens min sa allt, vad ska ni i den hålan att göra. Lokalbefolkningen åkte ju direkt till Merida, den lokala storstaden med lördagshandel. Det var redan varmt när vi satte igång, först längs en större landsväg och sedan jordvägar. Särskilt roligt och imponerande var den stora mängden stora fåglar, storkar, glador, gåsgamar och grågamar över en dal ganska tidigt på dagens sträcka som var så kort som 15 km (fast det var ju tillräckligt långt i över 30 graders värme). Vi kom fram till en slutsats att fåglarna var där för att bakom kullen fanns förmodligen en lokal avfallsstation.

Den långa romerska bron i Merida. Här tillkom en rad nya fågelarter för denna resa: klippsvala, alpseglare, bronsibis och purpurhäger bl.a.

Vandringen gick i sin gilla takt utan andra händelser ända tills vi kom till Merida som ligger vid floden Guadiana som storleksmässigt kanske kan jämföras med Götaälven. Vi pausade på strandpromenaden, njöt av de vackra vyerna och att det fläktade längs vattnet. Dessutom såg vi återigen många fåglar som U får berätta mer om.

En arkad vid torget i Merida.

Vår ankomst till staden var egentligen alldeles för sen. Härbärget var fullt och vi fick ge oss på jakt efter ett hostel. Turistbyrån var stängd för siesta, vad gör man då? Ja då går man till närmaste uteservering för att släcka törsten förstås (och att driva tiden). När de väl öppnade kl. 17 fick vi tag på en karta och dessutom ringde de till ett hostel och reserverade ett rum för oss. Slutet gott, allt gott. Nu har vi gjort två tredjedelar av årets planerade vandring. Känns bra!

Den romerska akvedukten i Merida med åtskilliga bebodda storkbon.

Suomenkieliset uutiset:

Nyt olemme tulleet maisemiin joihin tutustuimme jo viime vuonna. Silloin aloitimme vaelluksen Monesteriossa. Vertaamme koko ajan kuinka erilaiselta nämä etapit tuntuvat säästä riippuen. Viime vuonna näimme että maisemat olivat kauniit mutta sateet pilasi aika paljon elämystä. Tänä vuonna on kovin lämmintä, joka päivä yli 30 astetta. 

Extremadura on tunnettu maatalousalue, mustia sikoja täällä on paljon. Nautakarjaa ja lampaita/vuohia myös. Viinitiloja on monta ja oliivi- ja viikunapuita viljellään isoilla alueilla. Roomalaisen valtakunnan jälkeen on paljon rakennuksia ja muita rakennelmia jäljellä, ovat olleet uskomattoman taitavia rakennusmestareita. Erityisesti Meridassa on paljon niitä rakennusmuistomerkkejä, katuja, siltoja, palatseja, puhdasvesialtaita jne. Paljon on myös sen nykyisen kaupungin alla ja esille kaivamatta. Historiasta kiinnostuneelle täällä on näkemistä ainakin viikon verran :) Me jatkamme matkaame huomenna ja siitä kerromme kolmannessa osassa. 

Vaelluksemme on sujunut hyvin näin pitkälle. U on saanut vesirakon jalkapohjan alle mutta toistaiseksi se ei ole kävelyä haitannut. 

U: Man skulle kunna tro att vandra samma etapper en andra gång inte skulle ge någonting, men så upplever vi det inte alls. Tvärtom är det med glädje man känner igen sig på olika ställen och till åtminstone min förvåning är det väldigt många platser och bilder som fastnat men det speciella med andra gången är att man kopplar ihop olika platser och bilder så att man får ett fortlöpande sammanhang, ungefär att "aha, den här passagen följer på den där och de hängde ihop på det sättet".  Detta var speciellt tydligt under vandringen Torremeja - Merida. När vi närmade oss Merida så ligger ett antal höjder på vänster sida och precis som förra året dök här upp osedvanligt många stora fåglar. Vi kunde notera minst 75 vita storkar, lika många bruna glador, ett hundratal kohägrar som flög i skytteltrafik mellan kolonin i Merida och en förmodad avfallsanläggning söder om stan, vidare dök ett antal gamar upp, såväl gåsgam som grågam. Framkomna till floden som går genom Merida uppenbarade sig också många fåglar varav flera nya arter under resan, förutom tidigare nämnda även rörhöna, trastsångare och ringduva. 

Problemen med vattenblåsan under foten kvarstår men jag planerar ändå att fortsätta vandringen som planerat imorgon till Aljucén.