En vecka på Mallis

Tro det eller ej men nu är vi på G - igen. Fast denna gång gäller inte utflykten vandring, åtminstone inte primärt, utan en omplanerad födelsedagsresa från september till nu, första veckan i juni. Nej födelsedagen är inte flyttad utan när vi hade planerat allt i god tid, redan i höstas, och både bokat resa och hotell så fick vi ett glatt besked att barnbarn nr. 5 var i antågande - i september. Då gällde det att hitta en ny tid som alla berörda kunde och den enda vecka detta var möjligt före barnafödandet vill säga var just första veckan i juni. Så här är vi nu. Däremot är resmålet, Mallorca, detsamma även om vi fick inkvartera oss på annat hotell än det ursprungliga som inte hade plats för oss alla då, men det ska nog bli bra ändå. För som Ragnar i Jönssonligan säger: "En vecka på Mallis är aldrig fel." Nej, speciellt när vi har den kyligaste majmånaden i mannaminne (vilket brukar omfatta en förgången tid som man kan minnas som ofta inte är så lång, sällan mer än ett par eller några år eller knappt ens det). Enligt Klart.se så är temperaturen i Alcudia, dit vi ska, 10-15 grader högre än hemma i Sibirien, så en vecka på Mallis är nog rätt juste just nu. Hoppas på att åtminstone komma ut till det närliggande fågelområdet Albufera och skåda några rara arter. Skriver en förteckning vad som skådas. Annars är det semesterliv som gäller; playa, pool, bar, sightseeing och shopping (distillerade och/eller brända drycker mest ;))

Tar idag fredag 29/5 tåg till Malmö där vi övernattar och sen opp i svinottan, som vanligt, och tar tåget till Kastrup för vidare befordran till Palma.

Fortsättning om än kort och sparsamt kommer vad det lider.

U

Söndag 31/5. Mors dag.

Gårdagen, lördag, utvecklade sig till en liten Tyko Brahe-dag. Det började redan på Kastrup vid utskrivningen av remsorna till våra två resväskor på självbetjäningsenheterna. Efter utskrift av den ene, min, så var det stopp. Då hade jag satt på min remsa. Byte av enhet och ny utskrift för av den andra remsan. Då kom utskrift av båda remsorna men eftersom jag redan hade kastade vi min. Och så till disken för avlämning av väskorna vilket numer också är självbetjäning. Då ville inte enheten acceptera min väska. Kallade på hjälp, nej jag hade inte övervikt. Förklarade det tidigare strulet, då visade det sig att jag skulle ha bytt till den senast utskrivna remsan, så hjälpen fick göra om hela proceduren med båda väskorna och detta var tydligen inte alldeles enkelt, i alla fall tog det sin rundliga tid så det var ju bra att vi för en gångs skull var ute i god tid. Så var det klart för utskrift och tjoff så skrevs den första remsan ut och sen var det stopp. Pappret slut efter första remsan även i hjälpens maskin. Bara att sätta i ny rulle och köra på nytt och äntligen kom två remsor och bagaget kunde tas omhand. Hur stor är sannolikheten att detta ska hända två gånger direkt efter varandra, mindre än 0,1% skulle jag vilja påstå.

Vi hann ta en fika efter säkerhetskontrollen och när vi skulle betala så snubblade damen framför oss och välte ut sin bricka över golv och disk vid kassan och inte fick jag sedan gå bakom disken för att betala med mitt kort i kortläsaren men eftersom jag vägrade vada i havet av utspillt kaffe fick kassörskan vackert bemöda sig om att med metervis med papper först torka upp det utspillda. Jag har inte ett uns av dåligt samvete för det för på flygplatsterminaler liksom på färjor så tar man hutlöst betalt för allting, en liten skiva av totalt smaklös plastost kostar t.ex. idag 8 danska på Kastrup vilket väl motsvarar en tia i svenska och övriga produkter ligger i motsvarande nivå. Konkurrens skulle inte skada här, eller vad tycker moderaterna?

Flygresan till Palma förlöpte faktiskt utan intermezzon, S hade lyckats boka två platser vid en utrymningsväg utan extra kostnad och eftersom det var en Airbus 321 så hade vi 2 meter till framförvarande säten, väldigt skönt.

Försökte sedan hyra en en liten bil en vecka men det skulle kosta en halv förmögenhet så vi hoppade det. Istället tog vi den kommunala skyttelbussen till Palma och därifrån kommunal buss till resmålet vid Alcudia,

Området vid busstationen i Palma. Blå himmel och fullt solsken, det gillar vi.

 Playa de Muro. Mitt säte i bussen satt dåligt fast igolvet så det var som att sitta i en gungstol, men det var inte så behagligt för vid varje inbromsning höll jag på att fara in i sätet framför. Emellertid kombi fram och fick skynda snabbt ut, ner med ryggsäckarna från bagagehyllan och ut och hämta resväskorna från bagageluckan. Först när bussen hade gått konstaterade jag att jag glömt min bästa sommartröja på bagagehyllan i hastigheten, visst är det frustrerande? Vi steg av vid busshållplatsen Playa de Muro, det var bara det att fram till vårt hotell var det nästan en halvmil och på vandringen dit passerade vi ett halvdussin busshållplatser, men vi är ju vana vid vandring så det var var ju en enkel match för oss. 

Installerade oss och gick ut och åt vår standardmåltid: pizza, första kvällen på utlandsresa. Den var tunn och god, men som vanligt i medelhavsländer alldeles för lite oregano och så var det första gången jag fick salami på en quatro stagioni, men det var helt okej, pizzan var god och personalen mycket serviceminded.

Trött efter resan gick vi till sängs ganska tidigt och nästan utan att ha sett en enda fågel. Förlusten av min bästa sommartröja fördärvade mycket av dagen för mig, kan tyckas löjligt men jag berörs mycket av sånt.

U

Söndag 31/5.

Ny dag, nytt liv, nya förutsättningar och upplevelser. Första härfågeln konstaterades från balkongen under frukosten, äntligen.

Tog en förmiddagspromenad i området och i kanten av det stora våtmarksområdet Albufera. Kunde då konstatera ett antal trevliga arter såsom purpurhäger, natthäger, kohäger, cettisångare, sammetshätta, styltlöpare och fiskgjuse.

Semesterhotellen i Playa de Muro ligger ända fram till kanten av naturområdet Albufera.

 Imorgon ska jag göra en ensam utflykt till centrat av Albufera så då bör jag kunna "klämma" ett antal arter till. Vädret är fint, soligt, härligt och kring 25 grader framåt middagstid, men natten var kylig. 

I övrigt en slapp dag. Lyckades med konststycket att krascha en hel flaska vitt vin mot stengolvet i lägenheten vi hyr, rätt klantigt, men som väl är så kostar inte vinet skjortan här, men det blev ju till att få bort allt glas och vin från golvet. Det får bli paketvin i fortsättningen.

Det är en väldig skillnad att vara på en turistort mot att vara i "riktiga" Spanien som när vi har vandrat på Via de la Plata. Då gäller spanska, här gäller turistiska, personal kan nästan alla språks enkla fraser inklusive svenska. Här är också priserna på alla varor också turistiska. En liter Cruzcampo (starköl) med skruvkork kostar 1,95 euro, i Guillena kostade den 59 cent. Bara som ett exempel, skillnaden gäller samtliga varor. 

Middagen intogs på en indisk restaurang inte långt från vårt hotell. Jag var lite skeptisk, men fick ge mig, maten var utsökt god och jag riktigt skrapade skålarna, vilka var många. Det blir mycket disk i det indiska köket. 

Från balkongen kan vi lätt konstatera hur flygplanen matar in mot Palma AirPort och därmed mer pengar. Misstänker att infödingarna ser det så att det är pengar som landar i Palma och som sen sprider sig över ön.

Konstaterar med bedrövelse att Mjällby gick på pumpen igen, 1-4 mot GAIS på bortaplan. Det lutar åt division 1 nästa säsong, tyvärr.

U

Måndag 1/6.

Solen fortsätter skina från en molnfri himmel, men morgnarna är rätt kyliga och vi har inte morgonsol på vår balkong.

Hyr en cykel för 6 euro en dag, för en dagsutflykt till den närbelägna naturparken Albufera. 

En liten bit av den smått gigantiska naturparken Albufera som är en av medelhavsområdets bästa lokaler för fåglar som älskar vass, slätter, dammar, laguner och vidsträckta ytor.

Ensam ger jag mig iväg efter frukost vid 9-tiden. Bara en dryg km till ingången och redan där dyker den ena arten efter den andra upp. Tyvärr är fåglarnas sångperioden förbi och bland de få arter som hörs nu är mest trastsångare, sydnäktergalar, cettisångare och så styltlöparna som under ljudliga utbrott kör bort alla andra som råkar komma nära deras små telningar som på skrangliga ben springer omkring och pickar i sig diverse smått och gott. Söker mig först till de gömslen som ligger någorlunda nära infocentrat. Av de mer notabla arterna är huvudsakligen våtmarkslevande arter såsom svartbent strandpipare, marmorand, purpurhöna, rödhuvad dykand, tjockfot, silkeshäger, purpurhäger etc. 

En bild från ett av de många gömslena. Två styltlöpare poserar och håller koll på sina ungar och alla som kommer i närheten.

Senare tar jag mig till de mer avlägsna delarna av området och besöker diverse utkiksplatser. Efter intag av medhavd lunch bestående av en av de fem spanska nationalrätterna: boccadillos med skinka (de andra fyra är förstås tortilla, tostada, paella och churros) och kaffe så väljer jag att cykla leden som går runt hela området och som är ca. 15 km.

Hyrcykeln jag använde med min gamla Kowa-tubkikare på pakethållaren.

En av flera hästar jag passerade på rundturen. Observera kohägern bredvid hästen.

 Då stigarna inte är speciellt släta och som det finns ett antal utkiksplatser längs vägen så tar cykelturen några timmar och med en halvtimme tillgodo hinner jag ur området innan det stängs för dagen kl. 18. 

Infocentrat i Albufera.

Ett av flera fågeltorn i Albufera.

Det är en upplevelse att bevista denna naturpark som är ganska så speciell och rätt unik i sitt slag. Trots avsaknaden av ett antal sångare såsom kaveldunssångare så är jag mycket nöjd med min dag och de upplevelser jag fått. Utan cykel hade det varit omöjligt att få denna helhet så det var väl satsade euros. Visserligen inga kryss denna utflykt men det hade jag heller inte förväntat mig, jag har ju sett det mesta som finns här. ;)

På kvällen är alla samlade då T med familj anlänt och vi intar en gemensam spansk kvällsmåltid på tortillas och hemmagjord sallad.

U

Tisdag 2/6.

Denna dag är avsatt för stranden som ligger ungefär 200 m från vårt hotell Lago Park. Hyr solstolar, mest för att ha möjlighet att få skugga på stranden under det parasoll av halm som tillhör solstolarna, annars är det svårt att skugga sig för några moln syns inte och solen gassar på för fullt. Nästan direkt ser jag på ganska långt håll en skarv som befinner sig ganska nära stranden men ändå rätt långt från oss. Försöker identifiera arten, om det möjligtvis är en toppskarv som jag aldrig sett förut. Ganska snart lyfter fågeln och flyger tätt ovanför vattenytan längs stranden i riktning mot oss och passerar oss på ca. 100 meters avstånd. Av storlek, rörelsemönster, vingslagsfrekvens och detaljer såsom kort stjärt, smal näbb slank hals mm. så är det ingen som helst tvekan utan detta är en toppskarv, vilket blir resans första och kanske enda livskryss. Inte trodde jag att jag skulle skåda den på stranden. Redan igår hade S sett och fotograferat en skarv på mycket nära håll men det var ändå svårt att av bilderna vara helt säker på arten, men när jag nu sett den vet jag att det är en toppskarv hon har plåtat. Jag hade alltså vissa förhoppningar redan på morgonen om att få se en toppskarv och den förhoppningen slog alltså väl in, visserligen bara en fågel, men ändå en toppskarv. Kul.

Efter lunch hemma tillbringades eftermiddagen i hotellets poolområde till barnens stora glädje.

På kvällen gick vi alla och åt en gemensam middag på en grillrestaurang. God mat men huvaligen vilka priser, turistpriser.

Jag börjar känna att jag håller på och dra på mig en förkylning, inte så roligt men bara att genomlida.

Har haft svårt att få över bilder från mobilen till paddan eftersom hotellets wi-fi inte tillhör de bästa jag stött på. Ska sätta mig i baren där effekten förmodligen är störst och om jag då får över bilder så ska jag komplettera texten med lite turistbilder.

Fixade bilder på en restaurang med bättre wi-fi än vad vårt hotell har.

U

Onsdag 3/6.

Idag har förkylningen slagit till ordentligt. Dumt nog gick jag en runda på några km i middagshettan, inte blev förkylningen bättre av det precis. De andra är ute på olika äventyr, jag hoppas att de har det bra, jag får i alla fall lugn och ro, inte helt fel. Gick på restaurang och käkade pizza på kvällen, de sa att den var god så jag får väl tro på det. Egentligen var restaurangbesöket för att få bra wi-fi så att jag kunde följa Mjällbys match, stryk igen, 0-1 mot Assyriska. :(

Orkar ingenting, bara att ta hand om sig på bästa sätt. Kan inte vara sällskaplig hur mycket jag än försöker. Näsan rinner som ett mindre vattenfall. Skönt att toapappret är så mjukt.

U

Torsdag 4/6.

Efter en jobbig natt känns morgonen också jobbig, men efter te, kaffe, varmt vatten ett par tabletter och vila så känns det bättre. Inte mycket vettigt att förmedla alltså, återkommer när det finns nåt att återkomma om.

Från vårt hotell har vi en viss överblick mot en kanal som sträcker sig från nordligaste delen av Albuferaområdet till en lagun en bit mot norr. Vi har noterat att morgnar och kvällar förekommer varje dag en trafik av framför allt hägrar mellan dessa områden; kohägrar, silkeshägrar, natthägrar och purpurhägrar, men inga gråhägrar vilka är rätt ovanliga här. Vidare har vi noterat att varje kväll när det börjat skymma kommer ett antal eleonorafalkar och patrullerar av området vi ser från balkongen. Det har varit upp till 6 - 7 individer och gissningsvis är det större insekter de är ute efter.

U

Fredag 5/6.

Äntligen lite bättre, fått tillbaka smak och lukt, åtminstone en del. På förmiddagen går S och jag en promenad mot det håll Alcudia centrum ligger och kommer ut till havet via den dubbla kanalen, där är riktigt vackert. Sedan handlar vi varor för kvällens planerade picknick som görs istället för ett restaurangbesök. Kvällens picknick, som vi har i en park en bit söder om hotellet, är en slags födelsedagsmiddag för S även om hon fyller först i september. Vi äter, leker och har det allmänt skönt i den 30-gradiga värmen.
På kvällen bunkrar S och jag en del våtvaror, men endast lite grand varav en del är till för barn och grannar. Dessutom skickar jag tre vykort till mina närmaste.

U

Lördag 6/6. 

Hemresedag. Stiger upp rätt tidigt, kompletterar en del inköp och plockar ihop vårt bagage. Som avslutning tar vi en fika i poolområdet där vi också lämnar present till ett av barnbarnen som har sin födelsedag. Tar farväl av T med familj som åker hem först på måndag.
Tar sedan kommunala bussen till Parma, där vi äter en god lunch på en uterestaurang nära busstationen innan vi tar flygbussen till flygplatsen.
Resan hem är försenad med ca. en timme men går bra. Däremot blir det  stopp med bagaget på Kastrup då det varit och kanske delvis fortfarande var strejk bland bagagearbetarna. Vi hade dock tur då vi "bara" behövde vänta en timme på vårt bagage. I ankomsthallen fanns hundratals väskor som resenärer som kommit dan före inte fått med sig alls.
Tåg till Malmö och övernattning på vandrarhem.
Så var resan slut.

U

Söndag 7/6

Hemresa med tåg och buss och ankomst hem vid 14-tiden.

Därmed var denna utflykt till ända. Jag skriver en separat fågelförteckning med kommentarer av vad vi sett och vad vi inte sett.

Hasta la Vista. 

U

Via de la Plata - andra sommaren, del 4

Söndag 10 maj, Merida - Aljucén.

S: Nu är vi inne på den sista tredjedelen av vår planerade vandring, cirka 10 mil och fyra dagar kvar. 

Ännu en varm dag förväntades. Vi handlade igår kväll ingredienser till en enkel middag på hostelrummet, till frukost dito samt för en lunch längs vägen. Klockan ringde 5.30 och sedan satte vi igång. Mätte utomhustemperaturen, det var 21 grader kl 6 på morgonen. Det är en bra sommardag hemma om vi har så varmt...förresten, vi blev snabbt varse om vilka de onödigaste prylarna är i ryggsäckarna. Det är utan tvekan sovsäckarna. De flesta nätterna räcker sidenlakanen, någon enstaka natt har vi använt filtar som finns på härbärgen då stenhus med tjocka väggar kan fortfarande kan vara lite svalare efter vintern.

Gatorna var så gott som tomma denna söndagsmorgon när vi började gå. Förbi den romerska akvedukten, första pausen blev vid vattenreservoaren som romarna hade byggt en halvmil norr om staden Merida.

Embalsen (dammen) i Proserpina norr om Merida är en vacker plats som används för olika typer av aktiviteter utöver att det är en magnet för olika vattenfåglar, när vi passerade pågick en långdistanssimning.

 Det var en vacker morgon, längtade efter att bada i sjön. Med tanke på den kommande värmen under dagen fick det utebli. 

Ett storkbo, vad annars, på taket till spanska röda korsets byggnad vid embalsen i Proserpina.

Framme väntade ett litet härbärge och vi var osäkra på om vi fick plats. Folk som hade kommit före oss försökte göra en fuling och påstod att det var fullt men vi hade varit där innan så vi såg att javisst sovrummen var fulla men det fanns lediga bäddar i salongen. Denna gång ville vi inte gå till det andra alternativet som var Casa Rural, dvs. en form av finare b&b för att det är rejält mycket dyrare än härbärge.

Till baren för den "obligatoriska" eftermiddagsölen - att dricka mycket vatten är nödvändigt men efter några liter känns det att man måste ha något annat... 

Uteserveringen i Aljucén intogs av pilgrimsvandrare efter dagens vandring i den drygt 30-gradiga värmen.

Passade på att reda ut om och hur bussarna går från denna by till nästa. U slutförde dagens sträcka med stora problem, han har fått flera blåsor nu. Som en klen tröst så fanns det flera på härbärget som fick ge sina fötter extra omsorg. Planen är nu att jag S går de sista etapperna ensam och U tar bussen, iaf tills foten har läkt sig lite.

Till middagen tömde vi ryggsäckarna på all reservmat som vi har gömt i skrymslena. Nu är det bara vardagar kvar och vi kan handla i alla byar vi kommer till. Dessutom finns det även barer i alla byar så det går ingen nöd på oss. När vi åt så började de sista vandrarna komma till albergue, de som har gått två etapper under en dag. Hospitaleran kom lagom och fick reda ut vem som fick bo var, annars hade det blivit en ordentlig huggsexa. Några blev hänvisade till det dyra alternativet, men ingen ville...

De flesta nykomlingarna är redan kända ansikten. Vi har träffats tidigare under resan men åkte ifrån dem när vi hoppade över en etapp. Nu blev vi ikappvandrade av dem som har en högre växel. Glädjen att träffas igen är ömsesidig, peregrinos binds samman av gemensamma upplevelser.

U: En fatal miss av mig gjorde att vi kom iväg senare än planerat, vilket inte var särskilt bra med tanke på den hetta som kommer framåt 11-tiden. I alla fall kämpade vi oss upp för det sega och långa motlutet mot embalsen i Proserpina och som avslutas av en nästan lika lång nerförsbacke. Efter embalsen blev min vandring en pina av smärta i fötterna och jag kunde inte alls njuta av vandringen. Ett stopp var nödvändigt för en ny skötsel av blåsorna på fötterna. Jag insåg att jag inte skulle kunna fortsätta som hittills utan måste göra något drastiskt. Jag provade att linda höger fot med binda och istället för vandrarkängorna gå i de lätta sandaler jag använder efter varje dags vandring. Det blev bättre men inte helt bra. Stigen var mycket grusig och jag fick in mycket sand och småsten i höger sandal. Provade då att ta av bindan och istället ha en vanlig strumpa ovanpå förbanden men fortfarande med sandal och det blev bäst - inte bra, men klart bättre. Jag skulle ju bara lite drygt 6 km till så det skulle nog gå och det gjorde det också men under den vandringen kom jag fram till att jag inte skulle kunna vandra nästa dag, det var uteslutet, så vi behövde gå igenom hur vi skulle lägga upp fortsättningen vilket vi gjorde på uteserveringen i Aljucén vid varsitt glas kall härlig öl.

Måndagen 11 maj, Aljucén - Alcuéscar, 21 km

S: Detta är min berättelse, U ger sin version. Vi gick ju skilda vägar denna dag ;)

U hade glömt stänga av väckningen så hans mobil väckte alla på härbärget kl. 5.30. Det var tydligt att den tyska tjejen som sov närmast oss skulle behövt sova lite till, hon har haft ont i magen, förmodligen på grund av värmen. Alla kom igång lite segt och de första fransyskorna kom iväg halv sju med pannlamporna på. Vi gick tillsammans till baren, åt frukost och fyllde på med vatten (vi gillar inte att dricka kranvatten). Jag var bland de sista som kom iväg med U:s råd ekande i öronen: Stanna ofta! Glöm inte dricka! Och jag var lite orolig hur han skulle fixa det där med bussåkandet alldeles själv, utan mig...

Vandringen gick bra. Jag forcerade de första timmarna så länge det var lite svalare. Var nyfiken på mina egna känslor, det var första gången jag vandrade ensam. Hur skulle det kännas? Leden är så välmarkerad så det är ingen skillnad egentligen mot att gå hem från jobbet som jag brukar göra med jämna mellanrum. Hann titta på blommor, lyssna på fåglar fast jag får erkänna att jag inte känner till alla arter som sjunger men några är jag säker på. Gick faktiskt fortare än de flesta, kom ikapp och passerade sju  personer på sträckan. Höll noga efter så att tävlingsinstinkten inte skulle vakna, jag skulle ju njuta av ensamheten! Gick en bit med en fransyska, sedan stannade hon för paus. Träffade flera gånger den unga tyskan som hade ont i magen och kollade upp läget med henne.

Värmen var tryckande efter några timmar på högplatån. Man dricker en liter vatten i timmen under de varma timmarna utan att bli kissnödig. Visst är det lite skrämmande? Klipprosorna har blommat över och nästan allt annat också. Gräset är brunt och den högsommarblomningen som vi mötte i början av vandringen är borta.

På en varm dag letar man sig till skugga redan när man pausar för halvtiofikat. Ett fallet träd fungerade som en ovanligt bra bänk vid leden.

Efter dryga fyra timmars vandring kom jag fram till den överenskomna mötesplatsen. Ingen U där, jag hade gått för snabbt. Köpte en stor öl och smygåt resterna av min lunchbocadillo samtidigt som jag småpratade med andra vandrare som väntade på att härbärget på klostret bredvid skulle öppna. Vi hade bestämt att bo över på ett hostel, jag tyckte ifjol att det var lite otäckt att bli inlåst utifrån på klostret över natten. Att bo på klostret var absolut en upplevelse jag inte vill vara utan men nu visste vi hur det var. Vet inte om det blev så mycket bättre, rummet på hostellet var i för sig OK men det var sunkigt på annat sätt. 

Hostellet var beläget vid stora vägen, 3 km från byn så det var bara att gå dit i eftermiddagshettan. Allt gående i, ja vad ska vi tro, kanske 50 grader på asfaltvägen utan skugga, ledde till att även jag fick en blåsa på ett ömmande ställe under tårna. Väderprognosen lovade ännu varmare under de två kommande dagarna. Där hade vi huvudbry - hur göra?

U: Efter att S och alla andra peregrinos gett sig av satt jag kvar i 1 1/2 timme på baren i Aljucén och skrev anteckningar som inte hade hunnits med på flera dagar. Därefter gav jag mig iväg upp till rondellen där det fanns en gammal busshållplats och dit hade jag blivit hänvisad, men det var högst osäkert var bussen skulle komma och var jag skulle stå för att inte missa bussen. En man i en firmabil kom förbi och stannade och frågade vart jag skulle och även han hänvisade till den i mina ögon f.d. busshållplatsen. Bussen kom på minuten och chauffören gjorde en elegant manöver bakom busskuren och jag kunde kliva på och det var inga som helst problem med det. 

Busskuren i Aljucén som på håll ser hyfsad ut men som i själva verket är rätt nergången.

Busschaffisen körde som en biltjuv, förmodligen för att hålla tiden, och saktade bara pliktskyldigt ner när vi passerade en Guardia Civil-patrull som stoppat en bilist och tryckte sedan gasen i botten och redan efter knappt en kvart stannade han och pekade på mig och sa att nu var vi framme i Alcuéscar. När jag stigit ur och hämtat min ryggsäck i bagageluckan noterade jag med stor glädje och lättnad att bussen stannat 25 meter från det hostel vi hade planerat att övernatta på. I rena glädjen skuttade jag in i baren och frågade om det redan nu gick att hyra ett dubbelrum för kommande natt och checka in. 

Hostelägaren i Alcuescar skär upp tunna skivor av lufttorkad skinka till en kunds frukosttallrik.

Jo, det gick utmärkt, så sagt och gjort och efter det satte jag mig på uteserveringen med en kopp kaffe och skickade ett sms till S och sa att allt var klart och kände mig mycket nöjd med mig själv och fortsatte sedan med mina anteckningar. Någon gång före kl. 12 fick jag ett sms från S som meddelade att hon var framme på den överenskomna baren i Alcuéscar och undrade var jag fanns. Jag svarade att jag kommer och frågade hostelägaren vägen till klostret (som ligger nära baren vi skulle träffas på) och redan på hans spontana reaktion började jag ana oråd. - I Alcuéscar? Frågade han. Javisst, sa jag. Han pekade med ett missmodigt ansiktsuttryck. Jag gick och fann snart en asfalterad, rak men backig bilväg utan en skymt av vare sig kloster eller annan byggnad. Jag mötte en äldre dam och frågade om detta var vägen till klostret och fick svar att javisst är det. Hur långt är det dit? - Tre km! Klockan närmade sig 12 och temperaturen en bit över trettio grader, i skuggan! I solen snarare kring 40 grader och det fanns inte en skymt av skugga så långt jag kunde se. Jag hade missat att kolla hur hostellet låg i förhållande till centrum. Och min självgodhet sjönk som en sten. Det var bara att ge sig iväg och med mina sargade fötter tog denna golgataliknande vandring i hettan nästan tre kvart. Efteråt var en kall cervesa grande (stor öl) på uteserveringen i Alcuescar underbar. 

Och efter en kort stunds rast och vila var det bara att börja återfärden i samma hetta och för stackars S med stor ryggsäck (som jag erbjöd att ta men inte fick). Efter dusch och ombyte försökte vi hitta skugga utomhus och stabilisera vätskenivån så gott det gick med diverse olika typer av drycker. Trots hettan och diverse missar hade det ändå till sist funkat för oss båda två.

Tisdagen 12 maj, Alcuéscar - Casas de Don Antonio - Aldea del Cano - Valdesalor - Caceres 

S: Läste busstidtabeller både avigt och rätt, och det visade sig alldeles för slarvigt. Det var nämligen tre byar kvar före årets slutmål Cáceres och vandrandes brukar sträckan delas i två etapper. Jag ville hemskt gärna gå minst en etapp trots blåsan och U kände att han skulle kunna gå en kortare sträcka men värmen då? Hur mycket ska man utsätta sig för? Vi kom överens om att gå direkt på morgonkulan från Alcuéscar till nästa by Casas de Don Antonio, avsluta vandringen där och ta bussen till Cáceres. Alla blåsorna väl tejpade gick denna korta och mycket trevliga och variationsrika sträcka på en mil bra och med goda miner ställde vi oss på busshållplatsen. Jag tog sista titten på tidtabellen och då såg jag det, morgonbussen går tidigare på vardagarna och denna "förmiddagstur" går bara på lördagarna. Det var 6,5 timmars väntan innan nästa buss skulle komma på vardagarna. Usch vad förbannad jag var på mig själv.

Okej då, nu hade vi gott om tid - ute på landsbygden, i en miniby där den enda servicen bestod av en liten butik. Baren hade slagit igen. Sju km till nästa by Aldea del Cano, där visste vi fanns flera barer etc. och dit skulle vi med våra tejpade fötter. I alla fall jag kände hela tiden att nu är det allvar, detta är slutet. Framme passade vi på att dricka den nu sedvanliga eftermiddagsölen, äta lunch, fika och äta glass, allt i slow motion för att få tiden att gå. Träffade många av vandrarkompisarna som stannade där för att övernatta och tog farväl av dem. Kastade mina vandringsskor i soptunnan på busstationen. De var helt slut (sulan slitits sönder av de 100 mil jag har använt dem till) och skulle bara utgöra onödig vikt på resten av resan. 

Sedan blev klockan fem på eftermiddagen och bussen tog oss till den stora staden Cáceres. Skämt å sido, den är större än vår egen K. I Cáceres bor cirka 100 000 invånare, alla i staden, den omgivande landsbygden saknar i stort sett befolkning. 

På busstationen köpte vi redan biljetterna för fredagens resa till Sevilla och fick en stadskarta över Cáceres. Då hittar vi, har varit här förr och gillar jättemycket staden. Raka vägen till samma hostel vi bodde på ifjol och ja, vi fick rum för tre nätter för den komfortabla kostnaden 135 €. (Han, gubben, hade höjt priset sedan förra året men vi insåg snabbt anledningen, han hade renoverat hostellet, det var fint!) Efter dusch och annat nödvändigt gick vi direkt till vår favorituteservering för att äta middag och se om tornseglarna är kvar och fyller kvällsluften. Ja de var där! Ett gott avslut på en lång dag! 

U: Efter omplåstring av alla skavanker, en dags vila för mig och med sandaler på fötterna kändes det både möjligt och trevligt att komma iväg i morgonens relativa svalka på 20 grader. Först till baren i Alcuescar där en snabb frukost togs och sedan ut på leden igen. I'm on the road again, tra-la-la. Vi skulle ju bara futtiga 8 kilometrar och vi hade över 2 1/2 timme på oss, en lätt match även för plåstrade fötter och här var leden mycket lättgången utan backar och med slät fin grusväg utan sten. Landskapet var här öppet och representerar den spanska landsbygden bra och det är en miljö som jag tycker mycket om.

Öppet härligt landskap och lättgången väg, det gillar jag. Ett par trevliga vovvar mötte vi också. 

Påminner mycket om svensk landsbygd, åtminstone som den var för 50 - 60 år sedan.

En bild med kossor måste förstås komma med.

Fortfarande med humöret i topp och med god tillförsikt nådde vi byn Casas de Don Antonio där vi skulle ta bussen till Cáceres.

Landskapet fram till Aldea del Cano var också trevligt, öppet och tämligen lättgången, fast varmt.

Ja, nu blev det ingen busspåstigning i Don Antonio utan vidare fotvandring till nästa by Aldea del Cano och nu hade värmen slagit till ordentligt men då vi hade god tid på oss och landskapet var trevligt och vägen mestadels lättgången så fixade vi detta. Det blev en långsittning i baren med diverse flytande och fasta intag och sedan till busshållplatsen för vidare färd till Cáceres, äntligen.

Dos cervesa grande (Två stora öl) i baren i Aldea del Cano. Ibland, men inte alltid, får man gratis tilltugg till ölen och det vanligaste är nog gröna oliver, men annars är variationen stor. Här fick vi varsin bit bröd och på dessa en liten stekt fisk av okänd sort och de var varma.

En fördel med att använda samma ställen som man tidigare har varit på är att mobiler och padda "kommer ihåg" både nätverk och inloggning om dessa inte ändrats och så är man med automatik inkopplad på nätet, det har hänt oss flera gånger, t.ex. på hotellet Los Naranjos (Apelsinerna) i Cáceres.

Onsdagen - fredagen 13 - 15 maj, Cáceres 

I den stora centrala parken i Cáceres sökte vi skugga och svalka och höll vätskebalansen med var sin öl.

S: Vi har förnyat vår kärlek till denna stad och jag har shoppat! Vandrarskorna lämnade ju ett tomrum efter sig, hade bara lätta sandaler och de är nog inte de rätta skorna att åka hem i (vi har koll på vädret där hemma). Ett par skor till soporna och tre par nya i ryggan! För övrigt får U berätta om dessa dagarna, den viktigaste händelsen är naturligtvis besöket i Monfragüe, fågelreservatet i närheten.

Ja suomeksi:

Viimeiset 100 km aloitettiin edelleen kauniissa ympäristössä. Päivälämpötila nousi ja ennusteet lupasivat aina vain korkeampia arvoja. Ensin sai U niin paljon probleemeja rakkojensa kanssa että hänen täytyi ottaa time-out, siis käyttää linja-autoa ja mina vaelsin sen etapin yksikseni.  Hyvin meni ja mukavalta tuntui, voisin ajatella vaeltavani yksistäni toisenkin kerran. 

Hyvin sisäänajetuista kengistä ja sukista huolimatta minäkin sain yhden rakon aika harmilliseen paikkaan varpaan alle, lähinnä lämmöstä johtuen. Totesimme että loppu on lähellä! Ratkaisimme tilanteen siten että vaelsimme yhdessä hiljakseen kaikessa rauhassa pari kylää eteenpäin ja sieltä otimme linja-auton Cáceresin kaupunkiin. Majoituimme samaan hostelliin kuin viime vuonna ja sitten ulos syömään. Sadat pääskyset täyttivät iltailman! 

Eräs Euroopan tärkeistä lintualueista sijaitsee aika lähellä Cáceresia, Monfrague. Olimme siellä viime vuonna ja tietysti myös tänä vuonna. 

Viimeiset päivät ovat sisältäneet hyvästien ottoja monella tavoin, tietysti itse vaeltamisesta ja lomailemisesta, mutta myös kanssavaeltajista. Olemme aika varmoja että tämä ei ollut meidän viimeinen vaellusmatka. Uusia suunnitelmia jo hiotaan. Tällä kertaa on jäljellä vain linja-automatka Sevillaan ja lentomatka kotiin. Reilun kahden viikon kuluttua olemme taas Espanjassa, T:n ja I:n perheiden kanssa Mallorcalla. Syksyn juhliminen pitää aloittaa hyvissä ajoin ;) kun syyskuussa I ei enää saa lentää. Kolmonen on ilmoittanut tulostansa! Hasta pronto! Tapaamisiin! 

U: Efter installation på hotellet gick vi till samma uterestaurang, Restaurante Centro, vi varit på tidigare, den ligger centralt vid en öppen plats längs gågatan så mycket folk passerar och det är liv och rörelse utan att störa och en annan fördel är att det är den billigaste serveringen i grannskapet och med bra mat och dessutom på bara några minuters gångväg från vårt hotell. Det centrala läget gör att många peregrinos kommer hit och äter för jag tror att de flesta gör ett uppehåll på en eller ett par dagar på sin vandring i denna trevliga stad. Och naturligtvis träffade och pratade vi med flera peregrinos här, både sådana vi träffat på vår vandring men också nya bekantskaper. Peregrinos känner igen och dras till varandra, man har ju grundorsaken till vistelsen gemensam. 

Onsdagen den 13:e maj var en extradag vi fick för att vi tvingades bryta den planerade vandringen. Den användes till att köpa nya skor till S och förstås till att vila upp oss samt gjorde vi en kort sväng i den gamla staden i Cáceres som har en stadskärna som är genuin och mysig utan tingeltangel. 

Ett vackert parti i gamla staden med gång och trappa till nästa gata.

En annan vy från Cáceres' gamla stadskärna.

Dessutom bokade vi en hyrbil för torsdagen för en utflykt till Parque Natural Monfragüe, ett naturskyddat område med många ovanliga fåglar.

Även denna kväll tog vi oss till samma restaurang för att äta middag, längre än så orkade vi inte bege oss, det var nu inte varmt, det var knallhett. T.o.m. de spanska TV-programmen hade många inslag om hettan i hela Spanien och det vill inte säga lite för man är ju van vid hög värme sommartid.

Ja, apoteksskylten visar 40 grader, har aldrig varit med om nåt liknande.

Torsdagen 14/5. Med hyrbilen tog vi oss ganska tidigt de 7 milen till Monfragüe för att åter uppleva det skådespel alla fåglar, inte minst gamarna, visar upp. Den första utkiksplatsen är vid den högsta klippan som vi kallar gamberget för här finns allra flest gamar, huvudsakligen gåsgamar men också en del grågamar. Det är imponerande när flera tiotals gamar samtidigt tar till vingarna och svingar sig allt högre nästan utan att ta ett enda vingslag. Ibland kommer dock de stora fåglarna riktigt nära och vid ett tillfälle kom en gåsgam på bara 15 meters höjd ovanför mig och jag kunde höra bruset från vingarna då den slog några slag. Plåtade med både kamera och mobil för att få med någonting men närbilder går ju inte ta med dessa.

Gamberget i morgonljus.

Gamberget i Monfragüe är imponerande. Eftermiddagssolen lyser upp bergssidan.

 Vi begav oss sedan till centrat där det finns barservering och åt vår standardfrukost: café con leche y tostada/ te y tostada. Då, till min fasa upptäckte jag att jag glömt min kamera på en infotavla vid gamberget och störtade hals över huvud dit, några km. Kameran var borta och ingen av de på plats visste någonting. Jag har åtskilliga hundratals bilder i kameran, inte bara från vandringen och det var med bestörtning jag återvände till centrat. Där finns en information så jag vände mig dit, men inte med mycket hopp att få kameran åter. Jag lämnade mobilnummer ifall någon skulle komma in med kameran, men jag hade gett upp hoppet om det. Vi gick till bilen för att åka till nästa utkiksplats, då kom en av personalen på informationen springande och berättade att en kamera hittats och skulle lämnas inom en timme. Vi väntade och mirakulöst nog var det vår kamera som vi fick tillbaka helt oskadd med minneskortet med alla bilderna kvar. Glad som en lax (är laxar glada?) åkte vi till nästa utkik där vi såg fler gamar, men också spansk kejsarörn, två svarta storkar, smutsgam, rödhöna och en del annat smått och gott (se fågelförteckningen) och på hemvägen noterade vi också en pilgrimsfalk samt en sjungande blåtrasthane. Dagen blev en riktig höjdare och framför allt hade ju kameran kommit tillrätta. Det hade känts bedrövligt att bli av med alla tagna bilder.


Fredagen 15:e maj. Cáceres - Sevilla.

Denna morgon hade vi lite sovmorgon, vi hade köpt biljetter till bussresan tillbaka till Sevilla redan vid ankomsten och bussen skulle gå först halv tolv så vi kunde i lugn och ro gå till baren mittemot hotellet och äta spansk standardfrukost: kaffe/te och rostat bröd blir det om man översätter till svenska.

Fullt av folk på busstationen i Cáceres och många skulle med bussen till Sevilla.

 Därefter plockade vi ihop våra grejer och begav oss emot busstationen, men på vägen dit kunde vi inte avstå att ta en förmiddagsfika med churros. För den som är obekant med denna spanska läckerhet kan jag berätta att det är nog bland det mest ohälsosamma man kan äta, Det är spritsade, smala, långa och böjda kakor som är flottyrkokta, serveras varma i omslagspapper ungefär som fish and chips, de badar i fett och är förstås jättegoda. :) Vi såg att somliga, men inte vi, dessutom förstärker det goda och ohälsosamma med att sockra sina churros. Med våra fortfarande sargade och ömma fötter tog vi oss till busstationen och bussen till Sevilla. Bussresan blev en repris på vandringen fast bakvänt eftersom vägen N 630 följer leden och vi kunde notera att varenda ort som vi hade övernattat på fanns med på vägskyltarna. Det var som förra året då vi återvände till Madrid, men då med tåg. Fast denna gång följde vi hela vandringsrutten tillbaka och när man åker i 4 timmar den 30 mil långa resan är det knappt att man fattar att man de senaste 2 veckorna har gått denna långa sträcka. Längden motsvarar gott och väl sträckan mellan Karlskrona och Linköping som är 30 mil. Gå det! Med tolv kilos packning och 30 grader i skuggan.

I Sevilla tog vi oss till samma turistinformation som vi hade besökt när vi kom hemifrån och fick lite färsk info om var vårt hotell låg och hur vi skulle komma dit samt hur vi nästa dag skulle ta buss till flygterminalen.

Duktig gatumusikant med sjungande hund. Hunden "sjöng" till vissa låtar och väckte en hel del uppmärksamhet. Observera hundens mikrofon! Den här killen spelade blues och var riktigt bra till skillnad från de ylande och störiga "musikanter" som drar mellan uteserveringarna och tigger pengar.

När vi med varsin glass pustade ut utanför infon frågade en kvinna oss om vi var svenskar och det var vi ju. Hon var på utbildning i Sevilla och hade de sex veckor hon varit där inte stött på en enda svensk förrän vi kom och var glad att få prata lite svenska med oss. Vi däremot stötte ju vid ankomsten hit på ett svenskt par direkt när vi frågade om vägen och nu möter vi åter en landsman/kvinna det första vi gör. Så det kan bli.
Sevilla hade delvis ändrat skepnad, nästan överallt längs gator och i parker blommade en slags träd som vi inte känner till med blå blommor och det var mycket effektfullt och vackert.

De blåblommande träden i Sevilla som fanns längs många gator var mycket effektfulla.

På kvällen gick vi en sväng i en park inte långt från hotellet och även där fanns många blommande träd men huvudsakligen med röda eller skära blommor.Dessutom var det tydligen en samlingsplats för hundar och deras ägare, hundarna hade mycket roligt.

Parken i Sevilla där vi vandrade bland blommande träd och hundar som lekte.

Detta enorma träd stod i samma park som hundarna och blomsterträden. Ett riktigt fotoobjekt.

Även nästa dag kunde vi ta det ganska lugnt då vårt plan inte skulle gå förrän vid 13-tiden. Vi gjorde samma procedur som dagen innan; åt en spansk, denna gång lätt förstärkt frukost, hämtade våra grejer och uppsökte en churrosbar som låg bara några tiotal meter från hotellets entré. Det vanliga är att man till churros dricker varm choklad och denna gång tog vi det samt beställde den andra sortens churros som inte är spritsade utan bakas i en speciell anordning och blir dubbelt så tjocka och förmodligen ännu ohälsosammare än den smala varianten. Tillsammans med varm spansk choklad, som nog är gjord på gräddmjölk är detta en hälsoutmaning av rang. Man bör inte äta churros alltför ofta, den saken är klar, men smaskigt är det.

Den tjockare, frasigare och troligen fetare varianten av churros. Dock var motsvarande i churrosbaren i Santiponce dubbelt så tjocka! Som bananer.

Bussfärden till flygterminalen gick bra och likaså den första delen av flygresan till Frankfurt där vi fick en 3 1/2-timmars paus innan sista delen av flygresan till Kastrup anträddes och även denna förlöpte friktionsfritt. Äntligen, då är vi hemma och allt är lugnt, trodde vi. Först fick vi en köldchock när vi kom ut till tågperrongen och noterade att de flesta var vinterklädda med varma, fodrade jackor, vantar och yllemössor. Och det tror jag det, det var ju knappt tio grader varmt om man nu kan kalla det varmt. Sedan visade infotavlan att det inte skulle gå ett enda tåg i riktning mot Malmö och det fanns ingen information om vare sig varför eller hur man istället skulle göra. Ett par som kom sa att det verkar gå tågbussar, så vi gick upp och mycket riktigt så var det så, men fortfarande visste vi inte varför. På bussresan till Triangeln fick vi dessutom "sällskap" av en man som inte mådde helt bra, den halvtömda spritflaskan skvallrade om det.
Vi kom i alla fall till vandrarhemmet där vi bokat övernattning, frusna men välbehållna.
Nästa dag, söndagen den 17:e maj, skulle vi ta tåget och sedan bussen hem och nu skulle det väl ändå funka. Vi åt en svensk frukost på vandrarhemmet, med müsli, ägg, juice, smörgås med många olika sorters pålägg, marmelad, frukt mm. Det var en positiv upplevelse. Jag kollade om tågen denna dag skulle gå enligt tabell och kunde då se att föregående kvälls stopp berodde på banarbete på bron och detta gällde enbart mellan kl.22 den 16/5 till kl.06 den 17/5 och bara just denna natt, alltså exakt den tid som vi anlände vilket var 22.20. Är det inte som förgjort ibland?

Emellertid gick hemresan den 17:e bra och utan krångel frånsett att vi höll på att blåsa bort och frysa ihjäl när vi väntade på bussen hemma. Vi var ju vana vid värme, sol och stilla väder om än lite väl varmt ibland.
Slutet gott, allting gott och huset stod kvar och allt hade varit bra hemma tack vare våra snälla grannar som sett till det.

Nu är det dags att ta farväl för denna gång, det är dock några bilder till som ska kompletteras samt att göra fågelförteckningen färdig vilket görs de kommande dagarna.

Hasta la Vista!

U

Via de la Plata - andra sommaren, del 3

Onsdag 6 maj, Monesterio - Fuente de Cantos 22 km.

Lämnade Monesterio i strålande sol och 17 grader kl. 9. Anledningen till detta var att personalen på hotellet vägrade servera frukost tidigare än vid kl. 8 till min S:s stora frustation. Vi hade dryga två mils vandring framför oss och missade de svala morgontimmarna. Bad inte den sölande personalen att göra bocadillos till oss utan köpte ingredienser i affären. Då kunde vi också öka mängden proteiner i relation till kolhydrater i lunchmaten. Det har också varit en ständig källa till frustration, mängden av vitt bröd är enormt om man köper färdig mat. Nu har vi kommit överens om att metodiskt öka mängden av bra proteiner och det gör vi bara genom att fixa vår egen mat i större omfattning. 

Varmt och skönt när vi lämnade Monesterio.

Härligt landskap i soligt väder norr om Monesterio.

Förra året gjorde vi denna sträcka i ihållande regn. I år i ihållande sol, vilken skillnad! Vi beundrade denna gång de omväxlande omgivningarna och konstaterade att vi hade missat mycket ifjol på grund av regnet. Sträckan hade många ansikten, ska be U att lägga till bilder som beskriver detta. 

Första delen av sträckan från Monesterio med lummig skog, öppna gräsmarker och ett litet vattendrag.

Så småningom allt öppnare landskap med mer buskar och färre träd.

Slutligen ett alldeles öppet landskap med både odlade fält och blommande ängar och med Fuente de Cantos i fjärran.

Vid ett vad före Fuente åt vi vår medhavda lunch och flera cyklister passerade åt båda håll.

Vid infarten till Fuente möttes vi av än så länge denna resas obehagligaste upplevelse i form av en "inkastare". Han kom körandes precis lagom när vi drack vatten i skuggan av första byggnaden i utkanten av staden, ja det är väl helt ok och tillåtet men faktum är att samma man gjorde samma sak ifjol. Hur kunde han veta att just nu på denna minuten är det några nya peregrinos på ingång? Av ren hövlighet tog vi emot hans reklam utan en tanke att gå till hans hostel. Vi började gå mot Albergue Municipal, kommunalt härbärge men han kom på det och började köra bredvid för att försöka övertala oss. Jag svarade no no vi kommer inte men han försökte stänga av vår väg. Usch. Till slut gav han upp. På härbärget hörde vi att han hade lyckats få några andra att gå till hostellet bara för att konstatera att där redan var fullt. Ändå försökte han ragga upp ännu fler kunder. Tur att det är bara så här enkla tråkigheter vi har åkt på eller hur? Kunde varit mycket värre men vi känner oss trygga. 

Härbärget i Fuente förtjänar att nämnas några ord om. Det är ett fd kloster som omvandlats till ett modernt härbärge med konferensmöjligheter, restaurang och bar. Pampigt är ordet. Eftermiddagsölen togs på uteserveringen som var inne på en av patiorna. Nu gjorde vi bättre bekantskap med ett trevligt danskt par som verkar gå i samma takt som vi, ibland övernattar de på samma boende, ibland på annat. 

Alberguet i Fuente de Cantos. Första gången vi har sovit i ett hus med ett bebott storkbo på taket.

Vi skulle kunnat äta middagen på härbärget men valde att gå till restaurangen El Gato som U tillsammans med sonen J hade besökt för två år sedan när de var på en gemensam fågelresa i trakterna. De har utan tvivel mycket god mat. Middagen avslutades med var sitt glas eklikör (ägaren bjuder på) tillverkat på ekollon som är avsedda för traktens svarta grisar så att de ska utveckla exklusiva och dyrbara skinkor. 

En liten ödla som hade smygit in genom det öppna fönstret sov vi tillsammans med men den var väldigt diskret, stannade bakom klädskåpet hela natten. Vi sov gott i alla fall i det storslagna härbärget, utan att drömma om en kommande slakt.

Den lilla ödlan som sov i vårt rum bakom klädskåpet.

U: I ett års tid har jag längtat att få gå samma sträcka på Via de la Plata som vi gjorde förra året i kyla och regn och då under trevligare väderförutsättningar och så blev det denna gång. Vi kunde njuta av det vackra landskapet och traktens fåglar; blåskator, härfåglar, biätare, gökar, olika lärkor, sammetshättor och andra sångare, rödhuvade törnskator och naturligtvis storkar samt en mängd andra trevliga arter som kan studeras i den speciella fågelförteckning vi har lagt upp och som kompletteras vartefter nya arter "ramlar in". 

Till skillnad från förra året har vi både blivit omåkta och mött många cyklister på leden, en del av dessa är sådana som gör caminon på cykel, andra är bara cykelmotionärer, vilket det finns väldigt många av i Spanien. De flesta är glada och ropar hälsning om att vi ska få en bra vandring och vi gör detsamma, en trevlig vana bland vandrarna och cyklisterna. 

Torsdag 7 maj, Fuente de Cantos - Zafra

S: Vi hade beställt frukost på härbärget kl. 7 men den unge hospitaleron syntes inte till. Ut till stan för att hitta en bar så att vi fick något i magen. Riktig frukost (fortfarande spansk) åt vi i nästa by efter 4,5 km vandring. Där träffade vi ett franskt-amerikanskt sällskap samt pratade med en tysk som vi också ofta träffar på härbärgen eller barer i orterna längs vandringsleden.

Ett av flera vallmofält norr om Calzadilla de los Barros där vi åt frukost. S ville vara en av blommorna i bilden :)

Norr om Calzadilla är man redan igång att skörda, här är det havre som slås.

Första vinodlingarna syntes längs vägen. Nu är jordmånen röd och ganska stenig, snart är det bara vinrankor överallt. Än så länge finns det även gårdar med kreatursskötsel och lukten är ibland därefter. Bäckarna som vi varnades för ifjol höll sig i sina fåror så att vi kunde njuta av den riktiga leden genom ett böljande landskap. En lättsam vandring som pausades för en sen lunch på torget i Pueblo de Sancho Perez. Det danska paret satte sig bredvid oss så vi hade trevligt sällskap.

Torget i Pueblo de Sancho Perez är tjusigt. Här förband jag min första vattenblåsa. U

Zafra har en riktig stadskaraktär. Leden hade ändrats sedan förra året men vi hittade ett fint privat härbärge utan problem. Man hade helt enkelt öppnat en stor lägenhet för gäster och hållit vissa delar privata. 

Alberguet i Zafra där vi övernattade. Ägaren är nog konstintresserad, alberguet heter Vincent van Gogh och där finns målarattiraljer och kända bilder på och av Vincent.

Hela lägenheten andades av det som vi inbillar oss representerade ett spanskt överklasshem för sådär 100 år sedan. Stora rum med stora fönster, mörka färger och mörka möbler. Vi hade tillgång till en takterrass på minst 100 m2 men det var för varmt att vistas där. Kläderna torkade dock i ett nafs.

Vi var "tvungna" att besöka en chokolatteria som vi hittade ifjol. Ojoj vilka bakelser - vi valde var sin och delade dem så att vi fick smaka i alla fall två olika av det stora utbudet. Jag drack en te rojo smaksatt med vanilj och andra kryddor, U valde en smaksatt choklad. Den var säkert utan kalorier ;).

Chokolatterian vi besökte låg mitt emot alberguet och där fick man inte bekymra sig om kaloriintaget för då hade det bara blivit ett glas vatten på sin höjd.

På härbärget gjorde jag bättre bekantskap med ett spanskt par Adela och Luis - på spanska. Vi har träffat dem många gånger och varit lite roade av deras ekipage. Luis har ett sele och drar en kärra efter sig. Adela bär ingenting utan alla ryggsäckarna (de är många) ligger i kärran men fort går det. De går faktiskt fortare än vi fast vi bär ju våra grejer förstås. Adela är en mycket färggrann kvinna som pratar hela tiden, tar stort utrymme och berättar om den viktigaste personen i sitt liv, om sig själv. Diskussionen kan ju inte heller bli ömsesidig, jag kan så lite spanska att det räcker inte till utlägg om hur det är att leva i Sverige eller något annat intellektuellt. För att göra en lång historia kort så har Adela haft cancer, genomgått flera stora operationer och andra behandlingar. Hon får inte bära något, därav kärran.

I Zafra letade vi upp en bar med wi-fi och god mat så att vi kunde publicera lite av det vi skrivit i bloggen och när jag var i skrivartagen passade S på att ta den obligatoriska ölbilden på mig.

U: Det är ofrånkomligt att jämföra med förra årets vandring, speciellt när extrema situationer uppstod. Sträckan mellan Fuente och Calzadilla var förra året en kamp mot en regnstorm i helt öppen terräng i 4,5 km och denna gång flöt vi fram i behaglig värme och vindstilla och njöt av tillvaron. Fikade på samma bar i Calzadilla, men sedan kunde vi alltså ta den ordinarie leden och slippa gå bilvägen. De vadställen som finns utgör denna gång inga som helst problem då det tydligen varit torrt under en lång tid i denna region i år. Fågelarterna i denna öppna miljö är ganska få och bara ett fåtal nya tillkommer, vaktel t.ex. Också ganska få gamar hittills trots varmt väder med bra termik, men det kommer nog.

Mellan Calzadilla och Zafra finns en rastplats med tak där vi tog en kort vattenpaus innan vi fortsatte till nästa ort som var Pueblo de Sanches Perez. Det var på vandringen dit jag började märka av problem med smärta under höger fots trampdynor och vid stoppet i Pueblo konstaterades den första vattenblåsan som då omplåstrades. Att jag nämner detta beror på att dylika problem i allra högsta grad påverkar förutsättningarna för fortsatt vandring. Fortlöpande måste ställning tas till om och hur fortsättningen av vandringen kan och ska göras. Än så länge behöver dock inga drastiska förändringar vidtas utan den ursprungliga planeringen att fullfölja vandringen till Cáceres gäller.

Fredag 8 maj, Zafra - Villafranca de los Barros

Frukostbordet var förberett på alberguet i Zafra och det var självbetjäning som gällde. Vi var först på plats av gästerna.

S: En ganska futtig frukost på härbärget men den ingick i priset. Kom iväg ganska tidigt, sträckan var på 23 km och det lovades varmt väder. U har fått en vattenblåsa under foten så vi försökte utnyttja de svalare timmarna om nu 20 kan kallas som svalt ;)  

Det hade knappt ljusnat när vi passerade det magnifika torget i Zafra vid början av dagens vandring.

Sträckan utvecklades till en mardröm ifjol när den blöta leran på jordvägarna fastnade under kängorna så att de blev flera centimeter högre och motsvarande ökade i vikt med ett par kilo. 

När vi passerade åkrarna där vi förra året kämpade oss fram i regn och lera kröp den obehagliga upplevelsen åter fram i sinnet, men denna gång gled vi fram på slät min mark, en märklig känsla.

Slöjmoln gav oss lite skugga när vi gick med god mod och glada av värme och torka. Terrängen var kuperad och bestod mest av vinodlingar. Stannade för lunch på samma ställe som ifjol men nu fanns det inga orkidéer mellan olivträden. En ny upptäckt var att olivträden doftar ljuvligt, de är i full blom nu.

I Villafranca finns bara två små privata härbärgen. Det första var fullt men på det andra fick vi ett eget rum, visserligen utan fönster men man sover ju bara där och då behövs det inget fönster! Att använda tvättmaskin kostade 2 €, vi passade på att tvätta en full maskin. 

Mycket snack på uteplatsen på alberguet i Villafranca, speciellt när Adela till vänster var med.

Fortsatte våra ansträngningar att äta nyttig mat så vi kokte potatis, U stekte en köttbit och jag åt ägg. Naturligtvis en god sallad, vin och öl till. Snacka om vilken uppmärksamhet potatisen fick, två nya italienare svalde sin pasta i fel strupe när de betraktade vår konstiga måltid. Sedan satt vi kvar på den trevliga pation tills det var dags att gå och lägga sig.

U: I Villafranca de los Barros började värmen på riktigt ge sig till känna. Om det har varit varmt hittills på eftermiddagarna så blir det nu riktigt hett efter kl. 11 ungefär. Därför försöker vi komma iväg så tidigt som möjligt och det hade knappt ljusnat innan vi gav oss iväg från Zafra. Ni ska veta att här är det inte riktigt ljust förrän vid halv åtta-tiden så det är en stor skillnad mot i Sverige. Vi slank in på en stor flott bar i Maimona så att jag kunde få min café con leche och S te och båda tostada. Mötte där flera vandrare som gjort samma sak som oss. Därefter mot Villafranca, förbi vinodlingar och så en flera km lång raka med staket på båda sidor där vi förra året knappt kom fram på grund av allt vatten och nu fanns det inte en droppe där. Efter denna passage lunchade vi på samma ställe som ifjor, men denna gång fanns det inte en enda blommande orchidé där mot miljoner förra året. Så passerade vi vägen där vi förra året hade lera upp till anklarna och den synnerligt obehagliga känslan kröp även denna gång i skinnet, men vandrIngen gick nu lätt som en plätt. När man ser Villafranca kan man tro att man snart är framme, men det är en bedräglig syn för man har minst en halvmil kvar på en fullständigt bedrövlig väg fullkomligt överöst med sten som var ett svårt slag mot mina sargade fötter. Kom emellertid fram till Villafranca och fann ett riktigt trevligt albergue. På det första vi besökte fanns inga underslafar kvar varför vi valde att höra efter på nästa. Emellertid träffade vi på första alberguet för sista gången på det danska paret vi träffat flera gånger och meddelade att vi skulle ta buss nästa dag till Torremeja och kanske därför inte skulle träffas mer och det har vi heller inte gjort. De fick adressen till denna blogg och om ni läser detta så önskar vi er Buen Camino på er vandring till Salamanca!

Lördag 9 maj, Villafranca de los Barros - Torremejia - Merida

S: En sovmorgon för vår del, vi skulle ju till den första bussen kl. 9.10 till Torremejia. 

Torremejia. Landsvägen går rakt igenom denna gudsförgätna håla där vi lät oss bli dumpade av bussen och fortsatte vår vandring mot Mérida. Varmt var det så det räckte till.

Chaufförens min sa allt, vad ska ni i den hålan att göra. Lokalbefolkningen åkte ju direkt till Merida, den lokala storstaden med lördagshandel. Det var redan varmt när vi satte igång, först längs en större landsväg och sedan jordvägar. Särskilt roligt och imponerande var den stora mängden stora fåglar, storkar, glador, gåsgamar och grågamar över en dal ganska tidigt på dagens sträcka som var så kort som 15 km (fast det var ju tillräckligt långt i över 30 graders värme). Vi kom fram till en slutsats att fåglarna var där för att bakom kullen fanns förmodligen en lokal avfallsstation.

Den långa romerska bron i Merida. Här tillkom en rad nya fågelarter för denna resa: klippsvala, alpseglare, bronsibis och purpurhäger bl.a.

Vandringen gick i sin gilla takt utan andra händelser ända tills vi kom till Merida som ligger vid floden Guadiana som storleksmässigt kanske kan jämföras med Götaälven. Vi pausade på strandpromenaden, njöt av de vackra vyerna och att det fläktade längs vattnet. Dessutom såg vi återigen många fåglar som U får berätta mer om.

En arkad vid torget i Merida.

Vår ankomst till staden var egentligen alldeles för sen. Härbärget var fullt och vi fick ge oss på jakt efter ett hostel. Turistbyrån var stängd för siesta, vad gör man då? Ja då går man till närmaste uteservering för att släcka törsten förstås (och att driva tiden). När de väl öppnade kl. 17 fick vi tag på en karta och dessutom ringde de till ett hostel och reserverade ett rum för oss. Slutet gott, allt gott. Nu har vi gjort två tredjedelar av årets planerade vandring. Känns bra!

Den romerska akvedukten i Merida med åtskilliga bebodda storkbon.

Suomenkieliset uutiset:

Nyt olemme tulleet maisemiin joihin tutustuimme jo viime vuonna. Silloin aloitimme vaelluksen Monesteriossa. Vertaamme koko ajan kuinka erilaiselta nämä etapit tuntuvat säästä riippuen. Viime vuonna näimme että maisemat olivat kauniit mutta sateet pilasi aika paljon elämystä. Tänä vuonna on kovin lämmintä, joka päivä yli 30 astetta. 

Extremadura on tunnettu maatalousalue, mustia sikoja täällä on paljon. Nautakarjaa ja lampaita/vuohia myös. Viinitiloja on monta ja oliivi- ja viikunapuita viljellään isoilla alueilla. Roomalaisen valtakunnan jälkeen on paljon rakennuksia ja muita rakennelmia jäljellä, ovat olleet uskomattoman taitavia rakennusmestareita. Erityisesti Meridassa on paljon niitä rakennusmuistomerkkejä, katuja, siltoja, palatseja, puhdasvesialtaita jne. Paljon on myös sen nykyisen kaupungin alla ja esille kaivamatta. Historiasta kiinnostuneelle täällä on näkemistä ainakin viikon verran :) Me jatkamme matkaame huomenna ja siitä kerromme kolmannessa osassa. 

Vaelluksemme on sujunut hyvin näin pitkälle. U on saanut vesirakon jalkapohjan alle mutta toistaiseksi se ei ole kävelyä haitannut. 

U: Man skulle kunna tro att vandra samma etapper en andra gång inte skulle ge någonting, men så upplever vi det inte alls. Tvärtom är det med glädje man känner igen sig på olika ställen och till åtminstone min förvåning är det väldigt många platser och bilder som fastnat men det speciella med andra gången är att man kopplar ihop olika platser och bilder så att man får ett fortlöpande sammanhang, ungefär att "aha, den här passagen följer på den där och de hängde ihop på det sättet".  Detta var speciellt tydligt under vandringen Torremeja - Merida. När vi närmade oss Merida så ligger ett antal höjder på vänster sida och precis som förra året dök här upp osedvanligt många stora fåglar. Vi kunde notera minst 75 vita storkar, lika många bruna glador, ett hundratal kohägrar som flög i skytteltrafik mellan kolonin i Merida och en förmodad avfallsanläggning söder om stan, vidare dök ett antal gamar upp, såväl gåsgam som grågam. Framkomna till floden som går genom Merida uppenbarade sig också många fåglar varav flera nya arter under resan, förutom tidigare nämnda även rörhöna, trastsångare och ringduva. 

Problemen med vattenblåsan under foten kvarstår men jag planerar ändå att fortsätta vandringen som planerat imorgon till Aljucén.