Äventyrare: U och J.
Mål: En härlig vecka i södra Portugal med kultur, folkliv, natur, mat o dryck, en och annan fågel och varmt och skönt väder.
Söndag 3/4.
Tåg till Kastrup och därifrån flyg till Lissabon med det portugisiska flygbolaget TAP.
Inga kontroller under eller efter tågresan utöver de ordinarie, mycket folk i väntan på säkerhetskontrollen vid incheckningen men allt har flutit på bra.
Kom iväg med flyget en halvtimme efter planerad avgång 13.50, start u.a. Och nu är vi på väg mot Lissabon.
Nu var tiden inne att prova effekten av mina nyinköpta brusreducerande hörlurar för att se, ja eller kanske mer höra, om det blev mindre oljud från flygplansmotorerna. Och milde himmel vilken skillnad! När jag har dom på hörs visserligen flygplansmotorerna men ganska svagt och mjukt och när jag lyfter bort dom så dundrar ljudet mot trumhinnorna. Ett par rader framför oss satt en man också med brusreducerande lurar av samma märke som jag har: Bose Quiet Comfort. Lägg namnet på minnet, dyra visserligen men väl värda både för sitt ljud, sin komfort och inte minst för sin ljuddämpningseffekt. Lurarna fick sitta på hela resan, både dit och hem, inte alltid med musik igång. Det var min ljudmässigt överlägset bästa flygresa.
 |
| När vi passerade Pyrenéerna såg vi att det var snö på topparna. |
Nu var tiden inne att prova effekten av mina nyinköpta brusreducerande hörlurar för att se, ja eller kanske mer höra, om det blev mindre oljud från flygplansmotorerna. Och milde himmel vilken skillnad! När jag har dom på hörs visserligen flygplansmotorerna men ganska svagt och mjukt och när jag lyfter bort dom så dundrar ljudet mot trumhinnorna. Ett par rader framför oss satt en man också med brusreducerande lurar av samma märke som jag har: Bose Quiet Comfort. Lägg namnet på minnet, dyra visserligen men väl värda både för sitt ljud, sin komfort och inte minst för sin ljuddämpningseffekt. Lurarna fick sitta på hela resan, både dit och hem, inte alltid med musik igång. Det var min ljudmässigt överlägset bästa flygresa.
Framme i Lissabon, vår befaran att det skulle ta "evigheter" att få bagaget och få tillgång till den i förväg hyrda bilen kom på skam direkt. Jag tror att det blev nytt pers, tog max en kvart att få både bagage och bil. Tackade nej till gps i bilen vilket visade sig vara ett riktigt beslut, bilen - en Pegojt- har en utmärkt fungerande gps utan vilken vi knappast hade hittat till vårt hotell på södra sidan av floden Tajo, över 25:e aprilbron i förorten Costa da Caparica. Vi sparade alltså in gps-kostnaden genom att tacka nej, gps:en fanns ju ändå och under resten av resan använde vi den regelbundet. Det är 12 grader och regn som tilltar. Checkar in på hotell Praia do Sol där en trevlig engelsktalande värdinna tar emot. Då vädret inte tillåter någon promenad går vi till närmsta restaurang - O Pipo - 25 m bort (stegade till 24 steg) och intar vår första portugisiska måltid - fisk förstås - en god torskrätt tillagad på portugisiskt vis. Portugal är europaledande på att äta fisk och är nr. 4 i världen. Det fanns fler fiskrätter än kötträtter på menyn.
En titt på väderprognosen visar att om det har regnat ymnigt ikväll, så kommer det att ösa ner imorgon, så någon tidig promenad på stranden kan vi nog glömma.
Men sedan lovas det bättre tider, det ser vi fram emot.
J har hört en tornseglare och jag har sett en liten flock gråsparvar.
Det kan alltså bara bli bättre. ;) Både med vädret och fågelobservationerna.
Måndag 4/4.
Precis som utlovats så fortsatte regnandet även idag så någon utflykt i området kring Costa da Caparica blev det inte. Efter en väl tilltagen bufféfrukost som kom som en överraskning att den ingick i priset för rummet så for vi iväg mot Mértola. Förresten när det gäller hotellkostnaden så var den på detta hotell 29 euro för dubbelrum och med frukostar inkluderade, riktig frukost, sånt är ingen självklarhet på sydliga breddgrader. J tog reda på att under sommartid är priset för samma rum 96 euro. Ibland har man fördelar som fågelskådare jämfört med solsemesterturister :-). Vi tog vägen via värlsarvstaden Évora, där vi också gjorde en snabbvisit.
På vägen dit undvek vi motorvägar i möjligaste mån och tog mindre landsvägar i hopp om att kunna spana in lite fågelarter och samtidigt få lite bättre närkontakt med naturen och landskapet. Närkontakt med naturen och landskapet fick vi, men fåglar kunde vi snart glömma, det satte regnet p för. Landskapet var trevligt, böljande med vidsträckta fält där det växte korkek, inte alls så kargt som jag hade trott och befarat. De mindre landsvägarna varierade mycket i kvalitet, somliga var starkt nedslitna med mycket trasig beläggning medan andra hade förvånansvärt fin beläggning. Somliga vägar var starkt trafikerade av tung långtradartrafik som undviker de avgiftsbelagda motorvägarna medan andra var befriande tomma på all trafik. Vi gjorde alltså ett stopp i Évora där vi åt lunch på en engelsk restaurang och fikade på ett märkligt kafé på ett museum.
Den engelska restaurangen var verkligen engelsk, kändes lite konstigt här i Portugal.
Kaféet hade en mängd trendiga 50-talsattiraljer. Här blev vi kvar i bortåt en timme pga av att regnet hade antagit tropisk omfattning, därefter lättade det en aning så att vi kunde ta oss tillbaka till bilen.
Regnet avtog alltmer medan medan vi körde mot Mértola och på vägen dit noterade vi ett hundratal storkbon, med och utan storkar, samt en del på de omgivande fälten. Där boskap fanns sågs mängder med kohägrar, säkert flera hundra. Vidare såg vi åtskilliga kornsparvar, några svarthakade buskskvättor, ett par medelhavsstenskvättor och några bruna glador. När vi kommit till Mértola så upphörde regnet helt och vi kunde gå runt i byn och samtidigt kom allt fler fåglar på vingarna. Karaktärsfågeln här är hussvala som häckar i hundratals par. På en byggnad som vetter mot floden Guadiana har man satt upp fågelboxar, ett drygt 20-tal, där åtskilliga rödfalkar häckar.
Vanlig är också svartstare som nu sjunger som mest. En flock silkeshägrar drog förbi längs floden där vi också hörde och såg cettisångare. På en fabriksruin på andra sidan floden såg vi en blåtrasthane och slutligen sågs årets första tornseglare.
 |
| Världsarvstaden Évora verkade mysig, men någon rundtur i ösregnet blev det inte. |
På vägen dit undvek vi motorvägar i möjligaste mån och tog mindre landsvägar i hopp om att kunna spana in lite fågelarter och samtidigt få lite bättre närkontakt med naturen och landskapet. Närkontakt med naturen och landskapet fick vi, men fåglar kunde vi snart glömma, det satte regnet p för. Landskapet var trevligt, böljande med vidsträckta fält där det växte korkek, inte alls så kargt som jag hade trott och befarat. De mindre landsvägarna varierade mycket i kvalitet, somliga var starkt nedslitna med mycket trasig beläggning medan andra hade förvånansvärt fin beläggning. Somliga vägar var starkt trafikerade av tung långtradartrafik som undviker de avgiftsbelagda motorvägarna medan andra var befriande tomma på all trafik. Vi gjorde alltså ett stopp i Évora där vi åt lunch på en engelsk restaurang och fikade på ett märkligt kafé på ett museum.
 |
| Den engelska restaurangen i Évora hade ett omfattande utbud av brända och destillerade drycker, men vi drack mineralvatten |
 |
| Muséets kafé var speciellt, vi tog en fika, men vi fick espresso när vi beställde kaffe. |
 |
| Kaféet på muséet i Évora var proppat med retroprylar från olika tidsepoker. |
Regnet avtog alltmer medan medan vi körde mot Mértola och på vägen dit noterade vi ett hundratal storkbon, med och utan storkar, samt en del på de omgivande fälten. Där boskap fanns sågs mängder med kohägrar, säkert flera hundra. Vidare såg vi åtskilliga kornsparvar, några svarthakade buskskvättor, ett par medelhavsstenskvättor och några bruna glador. När vi kommit till Mértola så upphörde regnet helt och vi kunde gå runt i byn och samtidigt kom allt fler fåglar på vingarna. Karaktärsfågeln här är hussvala som häckar i hundratals par. På en byggnad som vetter mot floden Guadiana har man satt upp fågelboxar, ett drygt 20-tal, där åtskilliga rödfalkar häckar.
 |
| Att fågelboxarna för rödfalkarna på översta nischen stod nära varandra var inget problem för rödfalkar brukar häcka i kolonier. |
Imorgon hoppas vi på bättre väder då vi ska besöka området kring Castro Verde där vi hoppas på att få se en del rara arter.
Vår inriktning är att sedan stanna ytterligare en natt i Mértola för att utforska området öster om byn på andra sidan floden.
Eftersom vårt hotellrum var utrustat med kök köpte vi mat i en butik och värmde i mikron.
När mörkret fallit hördes en minervauggla från balkongen som vette mot floden Guadiana.
Tisdag 5/4.
Denna dag var avsatt för en tur till det för fåglar och fågelskådare trevliga området kring Castro Verde, ca. 5 mil väster om Mértola. Framför allt var det trappar som vi hoppades få se. Området som är flera mil långt och brett karaktäriseras av böljande slätter med mycket lite högre växtlighet - buskar och träd. Fälten är omväxlande besådda, plöjda eller obearbetade och detta skiftar olika år så att det alltid finns en jämvikt mellan dessa, allt för att bevara den unika fågelfaunan vilket sköts av en organisation, LPN, som också har ett bemannat informationcenter en dryg halvmil norr om Castro Verde.
 |
| Vi hade en fin vy över floden Guadiana från vår altan, här med en vit stork på sin utsiktsplats. |
Denna dag var avsatt för en tur till det för fåglar och fågelskådare trevliga området kring Castro Verde, ca. 5 mil väster om Mértola. Framför allt var det trappar som vi hoppades få se. Området som är flera mil långt och brett karaktäriseras av böljande slätter med mycket lite högre växtlighet - buskar och träd. Fälten är omväxlande besådda, plöjda eller obearbetade och detta skiftar olika år så att det alltid finns en jämvikt mellan dessa, allt för att bevara den unika fågelfaunan vilket sköts av en organisation, LPN, som också har ett bemannat informationcenter en dryg halvmil norr om Castro Verde.
Området öster om Castro Verde skulle vara det bästa för trappar och ca. 2 mil öster om CV lyckades vi skåda ett par stortrapp på en kulle och strax därpå ytterligare ett par och vi kunde därmed räkna in vårt första kryss. Fantastiskt stora och vackra fåglar. Det hade börjat blåsa rätt rejält så fåglarna hukade i den rika markvegetationen vilket gjorde dem svårupptäckta. Detta var nog också skälet till att vi inte såg fler trappar, varken stora eller små, och inte heller några flyghöns. Däremot sågs under denna utflykt ett antal rovfåglar såsom gåsgam, grågam, tornfalk, ängshök, brun och röd glada samt en kungsörn. Tyvärr fick vi inte glädjen att skåda en spansk kejsarörn. Några hundra meter från informationsbyggnaden hade man byggt ett runt torn med gluggar i syfte att befrämja populationen av rödfalk och nog häckade rödfalk där, mellan 10 och 20 par skulle jag uppskatta det till.
Naturligtvis sågs flera andra arter, se den separata förteckningen.
Någonstans längs vägen fladdrade en makaonfjäril upp vilket gladde mig för det är minst 30 år sedan jag såg en makaon senast.
 |
| I tornet i Castro Verde som för byggt för rödfalkar syns gluggar där falkarna hade sina bon. |
Naturligtvis sågs flera andra arter, se den separata förteckningen.
Någonstans längs vägen fladdrade en makaonfjäril upp vilket gladde mig för det är minst 30 år sedan jag såg en makaon senast.
 |
| Några mil sydost om Castro Verde åt vi medhavd lunch under det närmaste trädet på bilden. Under den korta rasten såg vi bl.a. två grågamar och en gåsgam. |
Vi beslutade att övernatta ytterligare en natt i Mértola och tog in på ett annat hotell alldeles bredvid det förra vilket gjorde att vi även denna gång hade utsikt över floden.
På kvällen åt vi en god middag på Restaurante O Brasileiro högt uppe på en kulle på rekommendation av hotellvärdinnan. Vi hade fönsterbord och en fin utsikt över landskapet nedanför. J åt en lokal vildsvinsgryta och jag åt grillade biffar av svart gris, allt väl tilltaget och mycket gott. Det enda trista är att det nästan alltid serveras pommes frites till alla rätter i medelhavsregionen, så också här.
Ölen i Portugal, i alla fall här i södra delen, är ofta antingen Super Bock eller Sagres, två ljusa lager, men skiljer sig faktiskt något åt smakmässigt.
Mätta och nöjda "rullade" vi ner tillbaka till hotellet och orkade inte mer efter en händelserik dag. Innan vi kröp till sängs gick vi ut på altanen och kollade om vi kunde höra några nattarter. Minervaugglan som vi hört tidigare från andra sidan floden lät igen, men så hördes ett envist entonigt ljud ganska långt bortifrån och J som har bättre hörsel kunde med hjälp av våra inspelningar på mobilerna identifiera ljudet som vassångare. Därmed fick han in ett nytt kryss på resan.
Onsdag 6/4.
 |
| I gryningen sken solen över floden Guadiana som vi hade utsikt över från vår altan. En grupp engelska fågelskådare gästade också samma hotell. |
Redan före gryningen som inte alls är så tidig här som hemma vid denna tid på våren var vi ute på altanen och lyssnade efter nattaktiva arter. Vassångaren hade tystnat men istället hörde vi det taktfasta tutandet från en dvärguv inte så långt borta.
Den obligatoriska morgonkollen från altanen efter att solen stigit upp gav som ny researt ett par klippsvalor som tillsammans med alla hussvalor flög omkring vid huskanten vilken jag kan tänka mig uppfattades som en bergvägg av klippsvalorna då husen låg på en brant sluttning ganska högt över floden.
Denna dag startade annars med att jag fick nojan direkt. Först saknade jag mina zipbyxor därefter min fleecejacka och som grädde på moset min handkikare. Efter en hel del rotande i mitt ostrukturerade minne så insåg jag att jag måste ha glömt kikaren på restaurangen kvällen innan så vi åkte dit, men ingen var förstås där så tidigt men genom glasdörrarna kunde jag se att kikaren låg på en stol bredvid där jag hade suttit. Personalen på hotellreceptionen ringde restaurangägaren och berättade vad som hänt och bad att han skulle ta hand om kikaren tills vi kunde hämta den. Byxor och jacka fann jag på golvet i baksätet på bilen så snart skulle jag vara på G igen. Vi åkte öster om Mértola i hopp om rara arter som t.ex. glasögonsångare, men därav blev intet. En provencesångare dock och några "svenska" arter; bofink, talgoxe, blåmes och trädlärka blev utfallet. Den ursprungliga planen var annars att vi skulle leta upp platsen där chansen att få se vitgumpseglare är som störst, men tyvärr fick detta ändras då jag först måste ha tag i min kikare och att utan kikare ta sig dit var ju meningslöst. Sedan blev det för sent att göra utflykten till vitgumpseglarnas förmodade häckningsplats. Surt var det men inte mycket att göra åt.
Efter att ha checkat ut och hämtat kikaren åkte vi söderut mot en annan välrenommerad fågellokal; Castro Marim. Vägen dit gick genom ett synnerligen kulligt landskap och efter att ha genomkorsat en bra del av södra Portugal är jag benägen att utse landet till kullarnas land på jorden.
 |
| Som på så många andra ställen i både Portugal och Spanien så fanns även i Mértola ett gammalt fort från stormaktstiden. Vi hade velat besöka fortet men inte heller det hanns med pga. strulet med min handkikare. |
Efter att ha checkat ut och hämtat kikaren åkte vi söderut mot en annan välrenommerad fågellokal; Castro Marim. Vägen dit gick genom ett synnerligen kulligt landskap och efter att ha genomkorsat en bra del av södra Portugal är jag benägen att utse landet till kullarnas land på jorden.
 |
| Infocentrat i Castro Marim till vänster. Vägen över bron i bakgrunden leder till Spanien på östra sidan av floden Guadiana. |
I Castro Marim fanns också en fågelinformationscentral, en stor en dessutom, för att ta emot alla besökare som vill se på fåglarna. Men årets vinter har varit ovanligt torr, nästan inget regn har kommit vilket har gjort att de enorma grunda dammområdena i Castro Marim nästan var helt uttorkade och därmed nästan fågeltomma utom en vattenfylld damm där vi såg ett antal vadare; rödbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, småspov, silkeshäger, styltlöpare och någon skedstork bl.a. Detta var förstås en besvikelse då vi hade hoppats mycket på detta område som liksom Castro Verde är rejält omfattande. Vid besöket i Castro Marim hade vi resans varmaste eftermiddag, 30 grader i skuggan.
 |
| Låglandet i Castro Marim var nästan uttorkat. Det blå längre bort är floden Guadiana och bortom den är det Spanien. Byn heter Ayamonte. |
Vi åt i alla fall mat på en lokal restaurang där en trevlig och pratglad innehavare förhöjde stämningen. Vi provade på rekommendation av innehavaren en lokal fiskrätt, en fiskfilé, av en fisksort som jag inte uppfattade namnet på men som var mycket god och synnerligen mjäll och fin. Något helt annat än när jag steker Alaska Pollock hemma, men det är också gott.
Därefter drog vi vidare till Algarvekusten där vi letade efter en fågellokal som i fågelguiden för Portugal beskrevs som en mycket bra kustlokal i området Rio Formosa, som sträcker sig från Tavira i öster och fem mil åt väster förbi huvudorten Faro. Efter en hel del felkörningar och letande fann vi en lokal som verkade bra, men som inte stämde in på lokalbeskrivningen i guideboken. Det var en lagun med vidsträckta stränder och här gick rejält många småvadare och försåg sig av strändernas läckerheter. Samtidigt fanns det folk som var ute i lagunen och plockade något som vi inte visste vad det var men fåglarna verkade inte bry sig så mycket om det. Här kunde vi räkna in ett antal nya researter; roskarl, sandlöpare, småsnäppa, kärrsnäppa, svartbent och större strandpipare, ljungpipare utöver de vi redan tidigare sett. Vi beslöt att övernatta i den närliggande staden Olhao; fann ett billigt hotell där också frukost ingick i priset. Nästa dag skulle vi återvända till den fina lagunen och kolla innan vi fortsatte vår färd mot väster.
 |
| Fiskrätten vi åt på baren i Monte Francisco i Castro Marim var underbart god och vi fick klyftpotatis istället för de nästan ständigt förekommande pommes frites. |
Därefter drog vi vidare till Algarvekusten där vi letade efter en fågellokal som i fågelguiden för Portugal beskrevs som en mycket bra kustlokal i området Rio Formosa, som sträcker sig från Tavira i öster och fem mil åt väster förbi huvudorten Faro. Efter en hel del felkörningar och letande fann vi en lokal som verkade bra, men som inte stämde in på lokalbeskrivningen i guideboken. Det var en lagun med vidsträckta stränder och här gick rejält många småvadare och försåg sig av strändernas läckerheter. Samtidigt fanns det folk som var ute i lagunen och plockade något som vi inte visste vad det var men fåglarna verkade inte bry sig så mycket om det. Här kunde vi räkna in ett antal nya researter; roskarl, sandlöpare, småsnäppa, kärrsnäppa, svartbent och större strandpipare, ljungpipare utöver de vi redan tidigare sett. Vi beslöt att övernatta i den närliggande staden Olhao; fann ett billigt hotell där också frukost ingick i priset. Nästa dag skulle vi återvända till den fina lagunen och kolla innan vi fortsatte vår färd mot väster.
Vi hade hittills inte ätit vår traditionella resepizza, men nu var det dags. Vi gick till stadens restauranggata mot havet vilket visade sig vara minst 4 km från hotellet, men inga sura miner för det. Här fylldes himlen av tornseglare, vi spanade men såg inga bleka, kanske för tidigt för dem?
Vi tog husets pizza vilken var speciell på så sätt att den inte var bottnad med tomatsås utan med något de kallade cream; jag vet inte om det var grädde, det verkade inte så. Pizzan var i alla fall god och mätta och nöjda tog vi oss tillbaka till hotellet. De hade wifi men bara i receptionen så jag brydde mig inte heller denna dag om att blogga utan kröp till sängs direkt.
 |
| I centrala Olhao var somliga gränder verkligen trånga. |
Vi tog husets pizza vilken var speciell på så sätt att den inte var bottnad med tomatsås utan med något de kallade cream; jag vet inte om det var grädde, det verkade inte så. Pizzan var i alla fall god och mätta och nöjda tog vi oss tillbaka till hotellet. De hade wifi men bara i receptionen så jag brydde mig inte heller denna dag om att blogga utan kröp till sängs direkt.
Torsdag 7/4.
Efter att ha utnyttjat den i priset inkluderade frukostbuffén till bristningsgränsen checkade vi ut och begav oss tillbaka till den fina lagunen vi fann igår, men vi kände knappt igen den. Det hade blivit lågvatten så nästan hela lagunen låg utan vatten, bara med en del klarvattenytor här och var. Om det hade varit mycket fågel dagen innan så kryllade det av dem denna morgon, men det som dominerade nu var de större vadarna; gråhäger, silkeshäger, purpurhäger, spovar, styltlöpare etc. J kom på att det var faktiskt denna lagun vi hade letat efter igår utan att finna den trodde vi, men det var "bara" det att det inte fanns någon anslagstavla eller annat på plats med namn på lagunen och vägbeskrivningen i guiden var helt felaktig.
Den heter Quinta do Marim och är väl värd att leta rätt på. Vi pratade med en karl som sa att längre bort fanns flamingoer så vi gick en lång runda och fann till sist fyra ovanligt bleka flamingos. Tillbaka till utgångspunkten där bilen parkerats visade det sig att högvattnet hade kommit och det var nu i stort sett fågeltomt i lagunen. Här hade vi alltså tur både kvällen före med måttligt högvatten och denna morgon med riktigt lågvatten.
Denna förmiddag var det flera hundra människor ute och plockade något och av karlen vi pratade med fick vi veta att det var musslor de plockade och att de hade musselodlingar i lagunen.
Efter besöket i Quinta do Marim, som vi var mycket nöjda med, körde vi mot väster längs kusten på landsvägen N125. J hade läst sig till i guideboken att det fanns en relativt "nyupptäckt" fågellokal som även den utgörs av en lagun strax innanför strandremsan och som betecknas som " one of the Algarve's birdwatching hotspots". Den heter Lagoa dos Salgados och ligger strax söder om den lilla orten Pêra, en halvmil väster om Albufeira. Vi fick leta länge för att hitta fram till lagunen och det var på sista försöket vi fann vägen dit och det skulle visa sig vara en himla tur det. Som vanligt var beskrivningen i guideboken helt obegriplig och felaktig och skyltar till lokalen fanns inte heller här. Det ligger en golfbana på lagunens östra strand och dit är det nog både skyltat och lätt att hitta och man kan säkert se en del från den sidan, men man ska söka sig till den västra sidan av lagunen där det finns både gömslen och stigar och man har en fin överblick över hela lagunen. Området är öppet och skyms inte av högre växtlighet, klarvattenytorna kan lätt spanas av med tubkikare.
 |
| Två silkeshägrar och en skedstork i Quinta do Marim. |
Den heter Quinta do Marim och är väl värd att leta rätt på. Vi pratade med en karl som sa att längre bort fanns flamingoer så vi gick en lång runda och fann till sist fyra ovanligt bleka flamingos. Tillbaka till utgångspunkten där bilen parkerats visade det sig att högvattnet hade kommit och det var nu i stort sett fågeltomt i lagunen. Här hade vi alltså tur både kvällen före med måttligt högvatten och denna morgon med riktigt lågvatten.
 |
| Vadarstranden i Quinta do Marim vid måttligt högvatten och många småvadare. |
Denna förmiddag var det flera hundra människor ute och plockade något och av karlen vi pratade med fick vi veta att det var musslor de plockade och att de hade musselodlingar i lagunen.
 |
| Denna dag passade vi på att till lunch välja den i Portugal så vanliga rätten Chicken piri-piri. Det var med en viss bävan vi tog för oss av anrättningen väl medvetna om styrkan i piri-piri, men kryddan fanns flytande i en flaska bredvid så man kunde själv dosera. Det var lika gott som det ser ut på bilden. |
Efter besöket i Quinta do Marim, som vi var mycket nöjda med, körde vi mot väster längs kusten på landsvägen N125. J hade läst sig till i guideboken att det fanns en relativt "nyupptäckt" fågellokal som även den utgörs av en lagun strax innanför strandremsan och som betecknas som " one of the Algarve's birdwatching hotspots". Den heter Lagoa dos Salgados och ligger strax söder om den lilla orten Pêra, en halvmil väster om Albufeira. Vi fick leta länge för att hitta fram till lagunen och det var på sista försöket vi fann vägen dit och det skulle visa sig vara en himla tur det. Som vanligt var beskrivningen i guideboken helt obegriplig och felaktig och skyltar till lokalen fanns inte heller här. Det ligger en golfbana på lagunens östra strand och dit är det nog både skyltat och lätt att hitta och man kan säkert se en del från den sidan, men man ska söka sig till den västra sidan av lagunen där det finns både gömslen och stigar och man har en fin överblick över hela lagunen. Området är öppet och skyms inte av högre växtlighet, klarvattenytorna kan lätt spanas av med tubkikare.
Hela lagunen var full av vattenlevande fåglar av alla de slag. Vädret var soligt och vinden hade mojnat så vi kunde ägna oss åt ett par timmars härlig fågelskådning.
Vi kunde direkt notera att här fanns gott om både småvadare, större vadare, änder och måsar. Här fanns t.ex. gott om flamingo, minst ett hundratal, silkeshäger, purpurhäger, gråhäger, vit stork, skedstork, kanske ett par hundra, styltlöpare och skärfläcka. J ville gärna kryssa bronsibis och då jag hade sett en slå sig ner i det höga gräset bara 30-40 m framför mig bröt jag mot etiken jag annars tillämpar och begav mig ut i riktning mot nerslagsplatsen och upp flög ett 15-tal bronsibisar som vi inte hade sett tidigare och därefter flög de fram och tillbaka så jag hade inte behövt jaga upp. Av småvadare noterade vi bl.a. större strandpipare, kärrsnäppa, sandlöpare, rödbena och svartbent strandpipare. Här fanns också sothöna och rörhöna och jag letade en del efter purpurhöna som jag är övertygad om att det fanns i lagunens kanter men jag såg ingen under den lilla tid vi var där. Däremot såg vi den ena smådoppingen efter den andra, minst 20 stycken, men inga andra doppingar. Änder var det gott om, främst simänder men också en del dykänder; skedand, gravand, gräsand, kricka, snatterand och brunand. Jag letade inte efter rödhuvad dykand som antagligen fanns där men jag såg ingen, det kom annat emellan. Först passerade en sedan två stycken rödvingade vadaresvalor nästan rakt över mig, sedan hade J sett att det satt trutar som avvek från de många medelhavstrutarna på en liten sandbank rätt långt bort. Vi kunde artbestämma fyra trutar som rödnäbbad trut, en art vars västra gräns går just här.
Lite drygt 50 m ut i lagunen befann sig en flock skrattmås, 15-20 stycken, simmande, tätt samman på bara några få kvadratmeter och plockade hela tiden någon mat från ytan, kanske någon slags insekter. Det såg festligt ut för de befann sig på samma ställe hela tiden vi var där och simmade runt runt och plockade hela tiden med snabba rörelser från ytan. Jag konstaterade att det var skrattmåsar som fortfarande huvudsakligen var i vinterdräkt och ägnade inte mer uppmärksamhet åt dem. Vid gömslet satt ett äldre par och kikade och efter ett tag reste de sig för att gå och eftersom J då befann sig i deras närhet sa de något till honom liksom bara i förbigående sedan gick de därifrån och jag undrade vad de sa. De undrade om vi hade sett nån fågel bland skrattmåsarna, men J visste inte eller hörde inte vilken art de nämnde. Det var ett engelskt par hörde J. Lika bra att kolla tyckte jag, fullt medveten om att jag inte kollat varje individ i flocken. Och mycket riktigt när vi vänt våra tubkikare dit kunde vi snart konstatera att en av fåglarna avvek från övriga. Den var mindre, inte mycket men tydligt mindre, den hade mindre kropp och mindre huvud och tydligast syntes att den hade mindre näbb, den var både smalare och kortare än skrattmåsarnas och dessutom alldeles svart till skillnad från skrattmåsarnas rödsvarta. Vi fick naturligtvis kolla fågelguiden och det framstod mycket snabbt och klart att fågeln vi hade framför oss var en trädmås som var ett år gammal. Bilden av fågeln i boken stämde på pricken med fågeln som simmade bland skrattmåsarna, de svarta teckningarna på vingarna stämde exakt. Det var ingen tvekan om arttillhörighet.
Trädmås är en amerikansk art som årligen ses på de brittiska öarna på våren. Var det kanske därför det engelska paret var bekant med arten? Hur vanligt förekommande trädmås är i Portugal vet jag inte men jag kan misstänka att det är en stänkare här. Jag U har under mitt liv sett en hel del ovanliga fågelarter, både i Sverige (natthäger, gyllensparv, lavskrika och fjällgås) och utomlands (afrikansk klippsvala, saharaskriktrast, mindre sultanhöna, atlasgröngöling, iltärna, baleariska sångare och krüpers nötväcka) men denna trädmås slår nog allt. Efter en sådan upplevelse blir man alldeles utpumpad och vi hade inte hämtat oss från denna förrän det kom två måsar tillsammans och passerande förbi oss och det var inte svårt att konstatera att det var två svarthuvade måsar, en adult och en trolig fjolårsindivid. De helt vita undersidorna, både vingar och kropp, avslöjade arten. Detta var mitt U tredje X under resan och det var naturligtvis mycket roligt och tillfredsställande, men det kommer ju förstås lite i skymundan för obsen av trädmåsen som har en högre dignitet beträffande nivån på "stänk". Nästan som i trance började vi dra oss tillbaka mot bilen, inget skulle ju här kunna överträffa det vi just sett. Över markerna rörde sig dock en del fågel också såsom grässångare, biätare och rostgumpsvalor.
 |
| Flocken med skrattmåsar samt med den obsade trädmåsen, men det är alltför svårt att urskilja den på bilden. |
Trädmås är en amerikansk art som årligen ses på de brittiska öarna på våren. Var det kanske därför det engelska paret var bekant med arten? Hur vanligt förekommande trädmås är i Portugal vet jag inte men jag kan misstänka att det är en stänkare här. Jag U har under mitt liv sett en hel del ovanliga fågelarter, både i Sverige (natthäger, gyllensparv, lavskrika och fjällgås) och utomlands (afrikansk klippsvala, saharaskriktrast, mindre sultanhöna, atlasgröngöling, iltärna, baleariska sångare och krüpers nötväcka) men denna trädmås slår nog allt. Efter en sådan upplevelse blir man alldeles utpumpad och vi hade inte hämtat oss från denna förrän det kom två måsar tillsammans och passerande förbi oss och det var inte svårt att konstatera att det var två svarthuvade måsar, en adult och en trolig fjolårsindivid. De helt vita undersidorna, både vingar och kropp, avslöjade arten. Detta var mitt U tredje X under resan och det var naturligtvis mycket roligt och tillfredsställande, men det kommer ju förstås lite i skymundan för obsen av trädmåsen som har en högre dignitet beträffande nivån på "stänk". Nästan som i trance började vi dra oss tillbaka mot bilen, inget skulle ju här kunna överträffa det vi just sett. Över markerna rörde sig dock en del fågel också såsom grässångare, biätare och rostgumpsvalor.
Vilken enorm tur att vi inte gav upp vårt letande efter lagunen och att den där engelsmannen nämnde något om en fågel i skrattmåsflocken. Ibland är det otroliga tillfälligheter som gör att man ser nåt speciellt. Det är nog tur att man inte vet vad man missat under livet med samma lilla marginal, det borde vara ett och annat rent statistiskt.
Synnerligen nöjda med dagen, både vid Quinta do Marim och Lagoa dos Salgados drog vi nu vidare mot väster, mot vår nästa övernattningsplats, Sagres, inte långt från den sydostligaste punkten på europeiska fastlandet. Vi fann ganska snart en enkel och någorlunda billig övernattning längs huvudgatan. Efter inkvartering gav vi oss ut för att fira dagens upplevelser med en god middag, men därav blev intet. Det är inte högsäsong än och därför har inte restaurangerna öppet som normalt sent på kvällarna. Till sist hade vi att välja mellan hamburgare och pizza, så det fick bli pizza igen. Fördelen med pizzerian vi fann var att innehavaren nog var ganska ölintresserad för han hade ett bredare och mer varierat sortiment än den ljusa lager som vanligtvis är den enda öltyp restauranger har i både Portugal och Spanien. Naturligtvis valde vi Sagres när vi var där, men istället för lager en nästan svart variant som smakade helt annorlunda. Nu liknar det nåt, tyckte J. Så vi firade med speciell öl och för all del, pizzan var också god.
Därefter stapplade vi hem de 2-300 meterna till hotellet i den tilltagande vinden. Halvvägs hade J sett något komma farande in under en balkong och husentré. På en ställning satt något litet och strax for det iväg och vi såg då att det var en minervauggla som kommit i vår väg. Tror att det är första minervan jag sett, tidigare bara hört.
 |
| Pizzabaren i Sagres med den goda ölen. Av inredningen kan man anta att denna fungerar även som sportbar. |
Därefter stapplade vi hem de 2-300 meterna till hotellet i den tilltagande vinden. Halvvägs hade J sett något komma farande in under en balkong och husentré. På en ställning satt något litet och strax for det iväg och vi såg då att det var en minervauggla som kommit i vår väg. Tror att det är första minervan jag sett, tidigare bara hört.
Vårt rum saknade uppvärmning och det märktes minsann i blåsten, men tröttheten tog överhand rätt snart.
Fredag 8/4.
Det här med öppet- och stängningstider i Portugal och för den delen även i Spanien är inte riktigt som vi är vana vid. Vi frågade hotellvärden när barer öppnade så att vi kunde äta frukost och fick till svar att vid åttatiden ungefär. Vi kom väl ut en kvart i nio men inte ett ställe var öppet, inte ens Sparbutiken som skulle öppnat halv nio var öppen. Utanför stod en frusen kille och väntade på att de skulle öppna. Vi stretade iväg i den alltmer tilltagande vinden mot det lilla centrum som fanns, men inget var öppet, trots att stod att det skulle ha varit öppet. Där låg ett större hotell vid rondellen i centrum så J tyckte att vi går in där och äter, det kan man ju hemma. Sagt och gjort, vi gick in och J frågade var vi kunde äta frukost och vi blev vänligt visade till hotellets frukostmatsal där en omfattande och inbjudande frukostbuffé stod framdukad och vi försåg oss av alla dess läckerheter, rikligt och rejält. Och avslutade med kaffe, nästan riktigt kaffe. Innan vi gick skulle vi betala förstås och då visade det sig att receptionisten hade missuppfattat och trott att vi var hotellgäster, men nu var frukosten uppäten så det gick inte att ändra. Vi skulle annars ha ätit på en espressobar då vi inte var hotellgäster, den frukosten hade nog varit ganska annorlunda mot det vi fick.
Det jag blivit mest besviken på i Portugal är att man har en helt annan kaffekultur än i Spanien. Jag har lärt mig att tycka om det spanska kaffet från deras dånande kaffeapparater, café con letche y café americano. Nog trodde jag att det var ungefär lika i Portugal, men inte alls, här dricker man, hör och häpna, espresso. Det är endast på hotellmatsalar vi kunde få annat kaffe. Vi blev så trötta på espresso, och lite är det också, vi som är vana vid en stor balja härligt kaffe. Nej, tacka vet jag spanskt kaffe, och svenskt förstås.
När vi kom ut märkte vi att det hade blivit något varmare men istället hade vinden ökat ännu mer och var nog uppe i styv kuling så vår klädsel med helt underställ, vindtäta jackor och jeans var fullt befogad.
Innan vi checkade ut från hotellet handlade vi lite resgods och frukt i Sparbutiken som nu hade öppnat.
Därefter styrde vi mot en av resans sista i förväg uppsatta mål: fyren vid Cabo do Sao Vicente, europeiska fastlandets sydvästligaste punkt. Det var bara en knapp mil dit så vi tog det lugnt. På den korta sträckan hade man lyckats klämma in bortåt tio rondeller, en del i våra ögon fullständigt obefogade och jag som hittills trott att Spanien var rondellernas förlovade land. Det får jag nog revidera efter den här resan. Det var minsann inte bara i sydväst det kryllade av rondeller, nej då, de fanns överallt och tillkom i en utbyggnadstakt så att många inte hade kommit med på gps:en i bilen som ändå var nästan ny, den hade gått knappt 300 mil när vi hämtade den. En annan märklighet med det portugisiska vägnätet är att man har många trafikljus där det inte finns någonting att stanna för; inga sidogator, utfarter, övergångsställen eller annat som motiverar trafiksignalen. De är dock alltid placerade 50 - 150 m efter hastighetsbegränsning till 50 km/tim så vi trodde att de hade någon kamera placerad vid 50-skylten och vi testade att köra både för fort och lagligt, men det fanns ingen konsekvens i om det blev rött eller grönt så trafikljusen förblir ett mysterium. I Spanien har jag inte sett detta fenomen. Nog är det intressant att uppleva andra kulturer. En positiv sak med bilande i både Portugal och Spanien är att man kan och får parkera nästan var som helst utan att det kostar. Under vår resa i Portugal såg vi inte en enda parkeringsautomat.
 |
| I närheten av hotellet där vi åt frukost i Sagres fanns detta jättelika solur. Det syns kanske inte på bilden men blåsten var intensiv. |
Innan vi checkade ut från hotellet handlade vi lite resgods och frukt i Sparbutiken som nu hade öppnat.
 |
| Vy från Sagres mot Europas sydvästligasfe udde: Cabo do Sao Vicente. Man skulle kunna tro att det häckar fåglar i klippbranterna, men inte då. |
Därefter styrde vi mot en av resans sista i förväg uppsatta mål: fyren vid Cabo do Sao Vicente, europeiska fastlandets sydvästligaste punkt. Det var bara en knapp mil dit så vi tog det lugnt. På den korta sträckan hade man lyckats klämma in bortåt tio rondeller, en del i våra ögon fullständigt obefogade och jag som hittills trott att Spanien var rondellernas förlovade land. Det får jag nog revidera efter den här resan. Det var minsann inte bara i sydväst det kryllade av rondeller, nej då, de fanns överallt och tillkom i en utbyggnadstakt så att många inte hade kommit med på gps:en i bilen som ändå var nästan ny, den hade gått knappt 300 mil när vi hämtade den. En annan märklighet med det portugisiska vägnätet är att man har många trafikljus där det inte finns någonting att stanna för; inga sidogator, utfarter, övergångsställen eller annat som motiverar trafiksignalen. De är dock alltid placerade 50 - 150 m efter hastighetsbegränsning till 50 km/tim så vi trodde att de hade någon kamera placerad vid 50-skylten och vi testade att köra både för fort och lagligt, men det fanns ingen konsekvens i om det blev rött eller grönt så trafikljusen förblir ett mysterium. I Spanien har jag inte sett detta fenomen. Nog är det intressant att uppleva andra kulturer. En positiv sak med bilande i både Portugal och Spanien är att man kan och får parkera nästan var som helst utan att det kostar. Under vår resa i Portugal såg vi inte en enda parkeringsautomat.
Komna till Cabo do Sao Vicente kunde vi konstatera att vinden nu var uppe i stormstyrka, åtminstone i byarna. Annars var det soligt och fint, men vinden minskade aktiviteten hos fåglarna varför det antagligen var färre än vad som skulle varit fallet om det blåst mindre. Den yttersta änden på en kontinent tenderar att bli ett turistmål och här var inget undantag, men den starka vinden reducerade antagligen även antalet turister denna dag, men det var ändå rätt många där, de flesta väl påpälsade. Märkligt nog är det gratis att gå in på fyrområdet, i de flesta andra länder hade man nog tagit betalt för inträde. Inne på fyrområdet var man delvis i lä och då var det riktigt skönt i solen.
Vi tog post vid den yttre muren i hopp om att få räkna in en del havsarter trots den hårda vinden. Snabbt kunde vi konstatera att det förekom en ständig passage åt sydost av havssula. De kom en och en, både utfärgade och i ungfågelsdräkt, och styrde utan alltför stort besvär sin färd runt udden i den hårda vinden. Under de ca. 2 timmar vi var där passerade havssulorna i en aldrig sinande ström och totalt bör det ha varit över 200 individer. Ibland kom en del trutar förbi, mestadels mot norr och de flesta var medelhavstrutar men vi kunde också notera några silltrutar och en av vardera havstrut och gråtrut. Vi spanade intensivt och ganska länge för att upptäcka andra havsfåglar och efter mycket möda såg vi små flockar sträcka mot nordväst, alltså i motsatt riktning mot havssulorna. Flockarna flög nära vattenytan och de flesta ganska långt ut så de var svåridentifierade, men vi lyckades identifiera ett fåtal ensamma individer som mindre lira och troligtvis var huvuddelen av fåglarna i flockarna också detta, men vi vet inte med säkerhet. Tyvärr kom våra förhoppningar på skam gällande labbar, grisslor, lunnefåglar mm. Inte mycket att göra åt, tyvärr råkade vi komma på resans blåsigaste dag till denna yttersta utpost. Ibland har man tur som fågelskådare, som vi hade igår, och ibland har man otur, som idag. Inne över land noterade vi resans enda alpkråkor, alltid något.
 |
| Fyren och en del av innergården vid Cabo do Sao Vicente. |
Vi tog post vid den yttre muren i hopp om att få räkna in en del havsarter trots den hårda vinden. Snabbt kunde vi konstatera att det förekom en ständig passage åt sydost av havssula. De kom en och en, både utfärgade och i ungfågelsdräkt, och styrde utan alltför stort besvär sin färd runt udden i den hårda vinden. Under de ca. 2 timmar vi var där passerade havssulorna i en aldrig sinande ström och totalt bör det ha varit över 200 individer. Ibland kom en del trutar förbi, mestadels mot norr och de flesta var medelhavstrutar men vi kunde också notera några silltrutar och en av vardera havstrut och gråtrut. Vi spanade intensivt och ganska länge för att upptäcka andra havsfåglar och efter mycket möda såg vi små flockar sträcka mot nordväst, alltså i motsatt riktning mot havssulorna. Flockarna flög nära vattenytan och de flesta ganska långt ut så de var svåridentifierade, men vi lyckades identifiera ett fåtal ensamma individer som mindre lira och troligtvis var huvuddelen av fåglarna i flockarna också detta, men vi vet inte med säkerhet. Tyvärr kom våra förhoppningar på skam gällande labbar, grisslor, lunnefåglar mm. Inte mycket att göra åt, tyvärr råkade vi komma på resans blåsigaste dag till denna yttersta utpost. Ibland har man tur som fågelskådare, som vi hade igår, och ibland har man otur, som idag. Inne över land noterade vi resans enda alpkråkor, alltid något.
Innan vi drog vidare denna sista dag resdagen imorgon oräknad så åt vi varsin glass och plåtade lite. Därefter styrdes kosan mot Lissabon.
Den första delen av färden tillbaka mot Lissabon och till samma hotell i Costa da Caparica som vid ankomsten gjordes på landsvägen N120 dels för att slippa motorvägen och dels för att se om vi kunde göra en snabbvisit på någon lokal på vägen, J kunde inte riktigt släppa det där med glasögonsångare. Han fann en lokal i fågelguiden, åter en lagun, ungefär halvvägs till Lissabon i närheten av Santiago do Cacém, som heter Lagoa de Santo André, så vi styrde ditåt.
 |
| Många lät sig fotograferas på denna stol på fyrinnergården, så även jag. Den är nog inte från IKEA. |
Den första delen av färden tillbaka mot Lissabon och till samma hotell i Costa da Caparica som vid ankomsten gjordes på landsvägen N120 dels för att slippa motorvägen och dels för att se om vi kunde göra en snabbvisit på någon lokal på vägen, J kunde inte riktigt släppa det där med glasögonsångare. Han fann en lokal i fågelguiden, åter en lagun, ungefär halvvägs till Lissabon i närheten av Santiago do Cacém, som heter Lagoa de Santo André, så vi styrde ditåt.
På en raksträcka på den glest trafikerade vägen där det växte ganska låga träd i landskapet såg vi 50 - 100 m framför oss ett mindre däggdjur trava rakt över vägen. Det var ett djur som uppskattningsvis var en dryg halvmeter långt, med korta ben och en svans som var något kortare än kroppen och som avslutades med en decimeterlång tofs. Vad i sjutton var det, frågade vi oss för varken J eller jag hade sett ett sådant djur någon gång och ingen av oss kände till att det fanns sådana djur i Europa. Det där får vi ta reda på när vi kommer hem sa vi. I skrivande stund har J luskat reda på via internet vad det kan ha varit och genom uteslutningsmetoden kommit fram till att det var en egyptisk mungo (Herpestes ichneumon) otroligt nog. Då vi kollar på filmer av egyptisk mungo på youtube kan vi konstatera att artbestämningen är helt rätt, det stämmer precis med vad vi såg i Portugal. I Wikipedia framgår det att arten finns utbredd i den södra tredjedelen av Iberiska halvön, i Spanien och Portugal. Man tror också att den infördes från Mellanöstern och Afrika under den muslimska eran 711-1492, vilket skulle kunna innebära att denna mungoart har funnits där i tusen år eller mer. Fullständigt makalöst. Orsaken till inplanteringen tror man är att den skulle jaga råttor. Någon som sett egyptisk mungo på semesterresa till dessa trakter? Nej, jag kunde väl tro det. Detta var på sitt sätt också ett kryss som inte gick av för hackor.
Efter obsen av mungon fortsatte vi mot lagunen och även dit var beskrivningen i guiden bristfällig fast här fanns en förmildrande omständighet; många nya vägar var anlagda i närheten sedan guiden gjordes, men med hjälp av vår gps kunde vi hitta rätt ganska kvickt. Vi hade inte mycket tid på oss så det fick gå snabbt. Omgivningen från södra sidan var inte lågland utan kulligt vilket var lite oväntat och förvånande då det var en lagun, men kullar hade det varit hela vägen från Cabo do Sao Vicente. Vi kunde omgående konstatera att även här hade torkan under vintern gjort att vattennivån sänkts och att därmed fågelantalet minskat. I buskvegetationen upptäckte vi dock några fåglar, ett par svarthakade buskskvättor snurrade ikring, men så hördes ett annat läte som J tolkade som glasögonsångare. Jag trodde nog att det var ett önsketänkande men när vi provocerade med att spela upp artens sång på våra mobiler, vilket man normalt inte ska men denna gång syndade vi lite, så svarade fågeln direkt, så vi kunde konstatera att det faktiskt var den eftersökta och efterlängtade glasögonsångaren, till J's lättnad och glädje. Därmed kunde han förnöjt kryssa ytterligare en art på resan och detta gladde förstås även mig. Annars var denna lagun en besvikelse. Visserligen gick vi inte så långt, vi hade inte tid till det, så kanske var det bättre längre fram, men det vi såg var då inte värt besväret att söka sig hit.
Emellertid var vi nöjda med obsen av glasögonsångaren så därmed kunde vi lite lättade återvända mot Costa da Caparica. Resten av återtåget tog vi motorvägen. På hyrbilens framruta var fästad en liten mottagare som registrerade när man passerade betalstationer så man behövde inte fysiskt göra detta under resan vilket naturligtvis underlättade lite, men det var inte gratis för det. Redan vid hyrtillfället togs en dispositionsavgift för att köra på motorväg. Man kan undra hur det fungerar för antag att vi inte alls hade använt oss av motorvägar, då hade ju inte det kostat något och jag tror ju inte att vi får avgiften i retur, vi blir nog blåsta på den. Fast å andra sidan blåste vi Gold Car på gps:en så det jämnar ju ut sig och det var nog dessutom kostsammare :-).
Tillbaka i Costa da Caparica checkade vi in på "vårt" hotell Praia do Sol, men innan vi tog in vårt bagage så tänkte vi gå en kort tur på den närliggande stranden nu när vädret och ljuset tillät att kanske se några fåglar. Vi kom bara ett 50-tal meter förrän jag upptäckte en churroskiosk. En målsättning jag hade haft inför resan var att prova den portugisiska varianten av churros som heter farturas och här fanns möjligheten plötsligt framför våra fötter. Vi beställde omgående var sin, J en chokladfylld churros och jag en original farturas. Jag njöt i fulla drag, farturas var minst lika gott som churros och säkert minst lika ohälsosamt. J tyckte att hans chokladchurros var bland det sötaste och äckligaste han hade ätit, men jag såg inte att han kastade den så jag undrar jag vad han egentligen tyckte.
Turen vid stranden blev kort, vi skulle ju packa inför morgondagens hemresa, äta nån typ av middag och hinna sova en stund innan vi skulle opp i svinottan. På väg tillbaka till hotellet såg vi dock en ny researt, en svart rödstjärthane. Vi kom i dispyt om vilken ras det var, jag såg tydligt att det inte var den vanliga utan den turkiska rasen ochruros utan vit vingfläck och bara en antydan till ljusa fan och J såg lika tydligt att det var en vanlig gibraltariensis. I våra noteringar blir det ändå bara svart rödstjärt så fick det vara som det ville med rasen.
 |
| En äkta farturas, en portugisisk churros, det är grejer det. Fett och sött, då är det gott. :-) |
Turen vid stranden blev kort, vi skulle ju packa inför morgondagens hemresa, äta nån typ av middag och hinna sova en stund innan vi skulle opp i svinottan. På väg tillbaka till hotellet såg vi dock en ny researt, en svart rödstjärthane. Vi kom i dispyt om vilken ras det var, jag såg tydligt att det inte var den vanliga utan den turkiska rasen ochruros utan vit vingfläck och bara en antydan till ljusa fan och J såg lika tydligt att det var en vanlig gibraltariensis. I våra noteringar blir det ändå bara svart rödstjärt så fick det vara som det ville med rasen.
In med bagaget och snabb packning så att det var färdigt före middagen. Vi hade tänkt variera oss beträffande restaurang, men när vi såg att det på den alternativa satt en gäst och den tidigare besökta var nästan fullsatt så valde vi samma utifrån principen att många gäster betyder att det är positivt.
Denna sista kväll ville vi passa på att äta något genuint portugisiskt och hittade en rätt på menyn som verkade vara det: cataplana. Menyn innehöll bilder på alla rätter vilket är informativt och pedagogiskt och cataplana såg mumsig ut. Den finns i både en köttvariant och en fiskvariant men då vi ätit rätt mycket fisk valde vi med kött. Man skulle vara två för att beställa den vilket ofta motsvarar när man ska äta paella på spanska restauranger och rätten har nog liknande betydelse i Portugal som paella har i Spanien. I Portugal är man noga med att skilja sig från Spanien i snart sagt alla avseenden, utom när det gäller bilkörning och rondeller. Vi såg inte på någon meny i Portugal att paella var ett alternativ. Det tog en stund att få in maten men när den kom och vi smakade den så blev vi inte besvikna. Den tillagas i ett speciellt kärl, en nästan rund kopparbunke med lock som satt fast i underdelen med ett gångjärn. Jag antar att tillagningen hade skett i ugn för bunken var brännhet och handtaget var omlindat med pappersservett. Både tillagningskärlet och rätten heter cataplana och när det gäller köttvarianten bestod i alla fall denna av tre olika sorters kött skuret i små bitar, massor av lök och andra ingredienser som vi inte kunde eller brydde oss om att ta reda på. Gott var det i alla fall och mycket var det, inte orkade vi två med allt det, där var mat för fyra personer.
Till maten tog J rödvin, husets vin för han är ändå ingen vinkännare och jag tog sedvanlig öl. Mätta, nöjda, glada och trötta ramlade vi hem till hotellet de 24 stegen mellan etablissemangen.
 |
| Portugisisk cataplana, både rätten och kärlet. Här en köttvariant som var mycket god och mycket riklig. |
Till maten tog J rödvin, husets vin för han är ändå ingen vinkännare och jag tog sedvanlig öl. Mätta, nöjda, glada och trötta ramlade vi hem till hotellet de 24 stegen mellan etablissemangen.
Snabbt i säng för att sova skönhetssömn, men därav blev intet. Först höll några gäster på att stampa i golvet långt fram på småtimmarna och hade jag inte varit så trött hade jag vänt mig till receptionen. När de väl hade tystnat på hotellet så kom nattvandrarna förbi ute på gatan och skulle väl dra sig hem eller kanske till nån privat efterfest och de viskade inte precis. Sista gänget som var det mest högljudda passerade vid 3-tiden, jag vet för jag kollade klockan. Tre minuter i fyra kom jag på att jag hade räknat fel på tiden så vi behövde inte stiga upp 4.05 som jag ställt väckningen på utan vi kunde sova en hel timme till, yippie.
Lördag 9/4.
Upp 5.05, snabba ryck och iväg. Trots att jag bara sovit runt 1 1/2 timme så kände jag mig inte särskilt trött. Nu återstod den vanskligaste delen av resan; att hitta tillbaka till flygplatsen och hitta stället där hyrbilen skulle lämnas, men tack vare bilens gps och med skyltningen dit så kom vi till sist rätt. Det var bra att det var en lördag och inte en vardag med all rusningstrafik. Jag fick backa några gånger när vi kom fel, men det fixade sig. Incheckning och kontroller gick galant, men precis som på hitresan blev vi även denna gång försenade, nu med 50 minuter. Själva flygresan gick bra och tyst tack vare mina hörlurar, så utan intermezzon landade vi på Kastrup en halvtimme försenade.
Vi tog tåg till Malmö där vi övertog vår bil som J rattade hem till vårt lilla hus. En glad S och en ännu gladare vovve mötte oss i Malmö.
Sammanfattning.
Vi såg alltså 112 fågelarter på lite drygt 4 dagar, dessutom såg vi en egyptisk mungo och en makaonfjäril samt naturligtvis många andra fjärilsarter som vi inte kan namnen på.
Vår målsättning uppnåddes väl inte riktigt men vi är ändå nöjda med resan, det händer mycket nytt hela tiden; nya platser, nya människor, nytt språk och kultur och vanor. Ibland tvingas man ändra planerna och ibland får man improvisera, det hinner inte bli tröttsamt eller tråkigt.
Vi ville uppleva kultur och om man räknar upplevelsen av folket och dess liv så fick vi en hel del kultur, dessutom var vi ju på ett museum, låt vara endast i dess cafébar, men ändå. Folkliv? Nja, så mycket av den varan blev det väl inte, men vi träffade människor av olika nationaliteter trots allt och en del äkta portugiser också. Natur har vi upplevt en hel del av; kullarna, fälten, korkekarna och inte minst alla tusentals klipprosor glömmer man inte. När det gäller mat och dryck har vi nog uppfyllt målsättningen så gott det gick på den korta tid vi hade på oss. Vi har ätit goda fiskrätter, mört och fint och smakrikt kött, den portugisiska cataplanan och sist men inte minst farturas. Dessutom har vi smakat av den vanliga ölen, men också funnit att det finns annan än ljus lager. Gott var det. Så när det gäller mat och dryck har vi uppfyllt målsättningen. En och annan fågel blev det ju, fast kanske hade vi hoppats på fler rariteter. Vi hade oturen att komma ett år då det inte regnat på hela vintern samt att regn och vind satte sina käppar i hjulen men vi är nöjda trots det. Varmt och skönt väder är väl det som brast mest. En á två dagar hade vi hyfsat varmt, en eftermiddag väldigt varmt, men det hade varit behagligare med en jämn temperatur på mellan 17 och 22 grader. Fast när man kommer hem märks det att det ändå är en viss skillnad. Allt gick bra, ingen blev skadad, jag blev tom frisk från min begynnande förkylning och ingenting kom bort. Allt väl alltså. Och trots en del brister tycker vi att vi nådde den övergripande målsättningen med resan: en härlig vecka i Portugal.
Om jag ska jämföra Portugal och Spanien så föredrar jag nog trots allt Spanien som jag har en viss förkärlek till. Människorna där verkar lite öppnare och mer tillmötesgående och spanjorerna är påtagligt hjälpsamma, dessutom hälsar alla på varandra när man befinner sig utanför större städer i Spanien, det är inte samma i Portugal. Och framför allt har man mycket godare kaffe i Spanien, vilket avgör saken definitivt. Men jag kommer ändå gärna tillbaka till Portugal, vi såg ju bara hälften. Vi har norra delen kvar.
