Söndag 10 maj, Merida - Aljucén.
S: Nu är vi inne på den sista tredjedelen av vår planerade vandring, cirka 10 mil och fyra dagar kvar.
Ännu en varm dag förväntades. Vi handlade igår kväll ingredienser till en enkel middag på hostelrummet, till frukost dito samt för en lunch längs vägen. Klockan ringde 5.30 och sedan satte vi igång. Mätte utomhustemperaturen, det var 21 grader kl 6 på morgonen. Det är en bra sommardag hemma om vi har så varmt...förresten, vi blev snabbt varse om vilka de onödigaste prylarna är i ryggsäckarna. Det är utan tvekan sovsäckarna. De flesta nätterna räcker sidenlakanen, någon enstaka natt har vi använt filtar som finns på härbärgen då stenhus med tjocka väggar kan fortfarande kan vara lite svalare efter vintern.
Gatorna var så gott som tomma denna söndagsmorgon när vi började gå. Förbi den romerska akvedukten, första pausen blev vid vattenreservoaren som romarna hade byggt en halvmil norr om staden Merida.
Embalsen (dammen) i Proserpina norr om Merida är en vacker plats som används för olika typer av aktiviteter utöver att det är en magnet för olika vattenfåglar, när vi passerade pågick en långdistanssimning.
Det var en vacker morgon, längtade efter att bada i sjön. Med tanke på den kommande värmen under dagen fick det utebli.
Ett storkbo, vad annars, på taket till spanska röda korsets byggnad vid embalsen i Proserpina.
Framme väntade ett litet härbärge och vi var osäkra på om vi fick plats. Folk som hade kommit före oss försökte göra en fuling och påstod att det var fullt men vi hade varit där innan så vi såg att javisst sovrummen var fulla men det fanns lediga bäddar i salongen. Denna gång ville vi inte gå till det andra alternativet som var Casa Rural, dvs. en form av finare b&b för att det är rejält mycket dyrare än härbärge.
Till baren för den "obligatoriska" eftermiddagsölen - att dricka mycket vatten är nödvändigt men efter några liter känns det att man måste ha något annat...
Uteserveringen i Aljucén intogs av pilgrimsvandrare efter dagens vandring i den drygt 30-gradiga värmen.
Passade på att reda ut om och hur bussarna går från denna by till nästa. U slutförde dagens sträcka med stora problem, han har fått flera blåsor nu. Som en klen tröst så fanns det flera på härbärget som fick ge sina fötter extra omsorg. Planen är nu att jag S går de sista etapperna ensam och U tar bussen, iaf tills foten har läkt sig lite.
Till middagen tömde vi ryggsäckarna på all reservmat som vi har gömt i skrymslena. Nu är det bara vardagar kvar och vi kan handla i alla byar vi kommer till. Dessutom finns det även barer i alla byar så det går ingen nöd på oss. När vi åt så började de sista vandrarna komma till albergue, de som har gått två etapper under en dag. Hospitaleran kom lagom och fick reda ut vem som fick bo var, annars hade det blivit en ordentlig huggsexa. Några blev hänvisade till det dyra alternativet, men ingen ville...
De flesta nykomlingarna är redan kända ansikten. Vi har träffats tidigare under resan men åkte ifrån dem när vi hoppade över en etapp. Nu blev vi ikappvandrade av dem som har en högre växel. Glädjen att träffas igen är ömsesidig, peregrinos binds samman av gemensamma upplevelser.
U: En fatal miss av mig gjorde att vi kom iväg senare än planerat, vilket inte var särskilt bra med tanke på den hetta som kommer framåt 11-tiden. I alla fall kämpade vi oss upp för det sega och långa motlutet mot embalsen i Proserpina och som avslutas av en nästan lika lång nerförsbacke. Efter embalsen blev min vandring en pina av smärta i fötterna och jag kunde inte alls njuta av vandringen. Ett stopp var nödvändigt för en ny skötsel av blåsorna på fötterna. Jag insåg att jag inte skulle kunna fortsätta som hittills utan måste göra något drastiskt. Jag provade att linda höger fot med binda och istället för vandrarkängorna gå i de lätta sandaler jag använder efter varje dags vandring. Det blev bättre men inte helt bra. Stigen var mycket grusig och jag fick in mycket sand och småsten i höger sandal. Provade då att ta av bindan och istället ha en vanlig strumpa ovanpå förbanden men fortfarande med sandal och det blev bäst - inte bra, men klart bättre. Jag skulle ju bara lite drygt 6 km till så det skulle nog gå och det gjorde det också men under den vandringen kom jag fram till att jag inte skulle kunna vandra nästa dag, det var uteslutet, så vi behövde gå igenom hur vi skulle lägga upp fortsättningen vilket vi gjorde på uteserveringen i Aljucén vid varsitt glas kall härlig öl.
Måndagen 11 maj, Aljucén - Alcuéscar, 21 km
S: Detta är min berättelse, U ger sin version. Vi gick ju skilda vägar denna dag ;)
U hade glömt stänga av väckningen så hans mobil väckte alla på härbärget kl. 5.30. Det var tydligt att den tyska tjejen som sov närmast oss skulle behövt sova lite till, hon har haft ont i magen, förmodligen på grund av värmen. Alla kom igång lite segt och de första fransyskorna kom iväg halv sju med pannlamporna på. Vi gick tillsammans till baren, åt frukost och fyllde på med vatten (vi gillar inte att dricka kranvatten). Jag var bland de sista som kom iväg med U:s råd ekande i öronen: Stanna ofta! Glöm inte dricka! Och jag var lite orolig hur han skulle fixa det där med bussåkandet alldeles själv, utan mig...
Vandringen gick bra. Jag forcerade de första timmarna så länge det var lite svalare. Var nyfiken på mina egna känslor, det var första gången jag vandrade ensam. Hur skulle det kännas? Leden är så välmarkerad så det är ingen skillnad egentligen mot att gå hem från jobbet som jag brukar göra med jämna mellanrum. Hann titta på blommor, lyssna på fåglar fast jag får erkänna att jag inte känner till alla arter som sjunger men några är jag säker på. Gick faktiskt fortare än de flesta, kom ikapp och passerade sju personer på sträckan. Höll noga efter så att tävlingsinstinkten inte skulle vakna, jag skulle ju njuta av ensamheten! Gick en bit med en fransyska, sedan stannade hon för paus. Träffade flera gånger den unga tyskan som hade ont i magen och kollade upp läget med henne.
Värmen var tryckande efter några timmar på högplatån. Man dricker en liter vatten i timmen under de varma timmarna utan att bli kissnödig. Visst är det lite skrämmande? Klipprosorna har blommat över och nästan allt annat också. Gräset är brunt och den högsommarblomningen som vi mötte i början av vandringen är borta.
På en varm dag letar man sig till skugga redan när man pausar för halvtiofikat. Ett fallet träd fungerade som en ovanligt bra bänk vid leden.
Efter dryga fyra timmars vandring kom jag fram till den överenskomna mötesplatsen. Ingen U där, jag hade gått för snabbt. Köpte en stor öl och smygåt resterna av min lunchbocadillo samtidigt som jag småpratade med andra vandrare som väntade på att härbärget på klostret bredvid skulle öppna. Vi hade bestämt att bo över på ett hostel, jag tyckte ifjol att det var lite otäckt att bli inlåst utifrån på klostret över natten. Att bo på klostret var absolut en upplevelse jag inte vill vara utan men nu visste vi hur det var. Vet inte om det blev så mycket bättre, rummet på hostellet var i för sig OK men det var sunkigt på annat sätt.
Hostellet var beläget vid stora vägen, 3 km från byn så det var bara att gå dit i eftermiddagshettan. Allt gående i, ja vad ska vi tro, kanske 50 grader på asfaltvägen utan skugga, ledde till att även jag fick en blåsa på ett ömmande ställe under tårna. Väderprognosen lovade ännu varmare under de två kommande dagarna. Där hade vi huvudbry - hur göra?
U: Efter att S och alla andra peregrinos gett sig av satt jag kvar i 1 1/2 timme på baren i Aljucén och skrev anteckningar som inte hade hunnits med på flera dagar. Därefter gav jag mig iväg upp till rondellen där det fanns en gammal busshållplats och dit hade jag blivit hänvisad, men det var högst osäkert var bussen skulle komma och var jag skulle stå för att inte missa bussen. En man i en firmabil kom förbi och stannade och frågade vart jag skulle och även han hänvisade till den i mina ögon f.d. busshållplatsen. Bussen kom på minuten och chauffören gjorde en elegant manöver bakom busskuren och jag kunde kliva på och det var inga som helst problem med det.
Busskuren i Aljucén som på håll ser hyfsad ut men som i själva verket är rätt nergången.
Busschaffisen körde som en biltjuv, förmodligen för att hålla tiden, och saktade bara pliktskyldigt ner när vi passerade en Guardia Civil-patrull som stoppat en bilist och tryckte sedan gasen i botten och redan efter knappt en kvart stannade han och pekade på mig och sa att nu var vi framme i Alcuéscar. När jag stigit ur och hämtat min ryggsäck i bagageluckan noterade jag med stor glädje och lättnad att bussen stannat 25 meter från det hostel vi hade planerat att övernatta på. I rena glädjen skuttade jag in i baren och frågade om det redan nu gick att hyra ett dubbelrum för kommande natt och checka in.
Hostelägaren i Alcuescar skär upp tunna skivor av lufttorkad skinka till en kunds frukosttallrik.
Jo, det gick utmärkt, så sagt och gjort och efter det satte jag mig på uteserveringen med en kopp kaffe och skickade ett sms till S och sa att allt var klart och kände mig mycket nöjd med mig själv och fortsatte sedan med mina anteckningar. Någon gång före kl. 12 fick jag ett sms från S som meddelade att hon var framme på den överenskomna baren i Alcuéscar och undrade var jag fanns. Jag svarade att jag kommer och frågade hostelägaren vägen till klostret (som ligger nära baren vi skulle träffas på) och redan på hans spontana reaktion började jag ana oråd. - I Alcuéscar? Frågade han. Javisst, sa jag. Han pekade med ett missmodigt ansiktsuttryck. Jag gick och fann snart en asfalterad, rak men backig bilväg utan en skymt av vare sig kloster eller annan byggnad. Jag mötte en äldre dam och frågade om detta var vägen till klostret och fick svar att javisst är det. Hur långt är det dit? - Tre km! Klockan närmade sig 12 och temperaturen en bit över trettio grader, i skuggan! I solen snarare kring 40 grader och det fanns inte en skymt av skugga så långt jag kunde se. Jag hade missat att kolla hur hostellet låg i förhållande till centrum. Och min självgodhet sjönk som en sten. Det var bara att ge sig iväg och med mina sargade fötter tog denna golgataliknande vandring i hettan nästan tre kvart. Efteråt var en kall cervesa grande (stor öl) på uteserveringen i Alcuescar underbar.
Och efter en kort stunds rast och vila var det bara att börja återfärden i samma hetta och för stackars S med stor ryggsäck (som jag erbjöd att ta men inte fick). Efter dusch och ombyte försökte vi hitta skugga utomhus och stabilisera vätskenivån så gott det gick med diverse olika typer av drycker. Trots hettan och diverse missar hade det ändå till sist funkat för oss båda två.
Tisdagen 12 maj, Alcuéscar - Casas de Don Antonio - Aldea del Cano - Valdesalor - Caceres
S: Läste busstidtabeller både avigt och rätt, och det visade sig alldeles för slarvigt. Det var nämligen tre byar kvar före årets slutmål Cáceres och vandrandes brukar sträckan delas i två etapper. Jag ville hemskt gärna gå minst en etapp trots blåsan och U kände att han skulle kunna gå en kortare sträcka men värmen då? Hur mycket ska man utsätta sig för? Vi kom överens om att gå direkt på morgonkulan från Alcuéscar till nästa by Casas de Don Antonio, avsluta vandringen där och ta bussen till Cáceres. Alla blåsorna väl tejpade gick denna korta och mycket trevliga och variationsrika sträcka på en mil bra och med goda miner ställde vi oss på busshållplatsen. Jag tog sista titten på tidtabellen och då såg jag det, morgonbussen går tidigare på vardagarna och denna "förmiddagstur" går bara på lördagarna. Det var 6,5 timmars väntan innan nästa buss skulle komma på vardagarna. Usch vad förbannad jag var på mig själv.
Okej då, nu hade vi gott om tid - ute på landsbygden, i en miniby där den enda servicen bestod av en liten butik. Baren hade slagit igen. Sju km till nästa by Aldea del Cano, där visste vi fanns flera barer etc. och dit skulle vi med våra tejpade fötter. I alla fall jag kände hela tiden att nu är det allvar, detta är slutet. Framme passade vi på att dricka den nu sedvanliga eftermiddagsölen, äta lunch, fika och äta glass, allt i slow motion för att få tiden att gå. Träffade många av vandrarkompisarna som stannade där för att övernatta och tog farväl av dem. Kastade mina vandringsskor i soptunnan på busstationen. De var helt slut (sulan slitits sönder av de 100 mil jag har använt dem till) och skulle bara utgöra onödig vikt på resten av resan.
Sedan blev klockan fem på eftermiddagen och bussen tog oss till den stora staden Cáceres. Skämt å sido, den är större än vår egen K. I Cáceres bor cirka 100 000 invånare, alla i staden, den omgivande landsbygden saknar i stort sett befolkning.
På busstationen köpte vi redan biljetterna för fredagens resa till Sevilla och fick en stadskarta över Cáceres. Då hittar vi, har varit här förr och gillar jättemycket staden. Raka vägen till samma hostel vi bodde på ifjol och ja, vi fick rum för tre nätter för den komfortabla kostnaden 135 €. (Han, gubben, hade höjt priset sedan förra året men vi insåg snabbt anledningen, han hade renoverat hostellet, det var fint!) Efter dusch och annat nödvändigt gick vi direkt till vår favorituteservering för att äta middag och se om tornseglarna är kvar och fyller kvällsluften. Ja de var där! Ett gott avslut på en lång dag!
U: Efter omplåstring av alla skavanker, en dags vila för mig och med sandaler på fötterna kändes det både möjligt och trevligt att komma iväg i morgonens relativa svalka på 20 grader. Först till baren i Alcuescar där en snabb frukost togs och sedan ut på leden igen. I'm on the road again, tra-la-la. Vi skulle ju bara futtiga 8 kilometrar och vi hade över 2 1/2 timme på oss, en lätt match även för plåstrade fötter och här var leden mycket lättgången utan backar och med slät fin grusväg utan sten. Landskapet var här öppet och representerar den spanska landsbygden bra och det är en miljö som jag tycker mycket om.
Öppet härligt landskap och lättgången väg, det gillar jag. Ett par trevliga vovvar mötte vi också.
Påminner mycket om svensk landsbygd, åtminstone som den var för 50 - 60 år sedan.
En bild med kossor måste förstås komma med.
Fortfarande med humöret i topp och med god tillförsikt nådde vi byn Casas de Don Antonio där vi skulle ta bussen till Cáceres.
Landskapet fram till Aldea del Cano var också trevligt, öppet och tämligen lättgången, fast varmt.
Ja, nu blev det ingen busspåstigning i Don Antonio utan vidare fotvandring till nästa by Aldea del Cano och nu hade värmen slagit till ordentligt men då vi hade god tid på oss och landskapet var trevligt och vägen mestadels lättgången så fixade vi detta. Det blev en långsittning i baren med diverse flytande och fasta intag och sedan till busshållplatsen för vidare färd till Cáceres, äntligen.
Dos cervesa grande (Två stora öl) i baren i Aldea del Cano. Ibland, men inte alltid, får man gratis tilltugg till ölen och det vanligaste är nog gröna oliver, men annars är variationen stor. Här fick vi varsin bit bröd och på dessa en liten stekt fisk av okänd sort och de var varma.
En fördel med att använda samma ställen som man tidigare har varit på är att mobiler och padda "kommer ihåg" både nätverk och inloggning om dessa inte ändrats och så är man med automatik inkopplad på nätet, det har hänt oss flera gånger, t.ex. på hotellet Los Naranjos (Apelsinerna) i Cáceres.
Onsdagen - fredagen 13 - 15 maj, Cáceres
I den stora centrala parken i Cáceres sökte vi skugga och svalka och höll vätskebalansen med var sin öl.
S: Vi har förnyat vår kärlek till denna stad och jag har shoppat! Vandrarskorna lämnade ju ett tomrum efter sig, hade bara lätta sandaler och de är nog inte de rätta skorna att åka hem i (vi har koll på vädret där hemma). Ett par skor till soporna och tre par nya i ryggan! För övrigt får U berätta om dessa dagarna, den viktigaste händelsen är naturligtvis besöket i Monfragüe, fågelreservatet i närheten.
Ja suomeksi:
Viimeiset 100 km aloitettiin edelleen kauniissa ympäristössä. Päivälämpötila nousi ja ennusteet lupasivat aina vain korkeampia arvoja. Ensin sai U niin paljon probleemeja rakkojensa kanssa että hänen täytyi ottaa time-out, siis käyttää linja-autoa ja mina vaelsin sen etapin yksikseni. Hyvin meni ja mukavalta tuntui, voisin ajatella vaeltavani yksistäni toisenkin kerran.
Hyvin sisäänajetuista kengistä ja sukista huolimatta minäkin sain yhden rakon aika harmilliseen paikkaan varpaan alle, lähinnä lämmöstä johtuen. Totesimme että loppu on lähellä! Ratkaisimme tilanteen siten että vaelsimme yhdessä hiljakseen kaikessa rauhassa pari kylää eteenpäin ja sieltä otimme linja-auton Cáceresin kaupunkiin. Majoituimme samaan hostelliin kuin viime vuonna ja sitten ulos syömään. Sadat pääskyset täyttivät iltailman!
Eräs Euroopan tärkeistä lintualueista sijaitsee aika lähellä Cáceresia, Monfrague. Olimme siellä viime vuonna ja tietysti myös tänä vuonna.
Viimeiset päivät ovat sisältäneet hyvästien ottoja monella tavoin, tietysti itse vaeltamisesta ja lomailemisesta, mutta myös kanssavaeltajista. Olemme aika varmoja että tämä ei ollut meidän viimeinen vaellusmatka. Uusia suunnitelmia jo hiotaan. Tällä kertaa on jäljellä vain linja-automatka Sevillaan ja lentomatka kotiin. Reilun kahden viikon kuluttua olemme taas Espanjassa, T:n ja I:n perheiden kanssa Mallorcalla. Syksyn juhliminen pitää aloittaa hyvissä ajoin ;) kun syyskuussa I ei enää saa lentää. Kolmonen on ilmoittanut tulostansa! Hasta pronto! Tapaamisiin!
U: Efter installation på hotellet gick vi till samma uterestaurang, Restaurante Centro, vi varit på tidigare, den ligger centralt vid en öppen plats längs gågatan så mycket folk passerar och det är liv och rörelse utan att störa och en annan fördel är att det är den billigaste serveringen i grannskapet och med bra mat och dessutom på bara några minuters gångväg från vårt hotell. Det centrala läget gör att många peregrinos kommer hit och äter för jag tror att de flesta gör ett uppehåll på en eller ett par dagar på sin vandring i denna trevliga stad. Och naturligtvis träffade och pratade vi med flera peregrinos här, både sådana vi träffat på vår vandring men också nya bekantskaper. Peregrinos känner igen och dras till varandra, man har ju grundorsaken till vistelsen gemensam.
Onsdagen den 13:e maj var en extradag vi fick för att vi tvingades bryta den planerade vandringen. Den användes till att köpa nya skor till S och förstås till att vila upp oss samt gjorde vi en kort sväng i den gamla staden i Cáceres som har en stadskärna som är genuin och mysig utan tingeltangel.
Ett vackert parti i gamla staden med gång och trappa till nästa gata.
En annan vy från Cáceres' gamla stadskärna.
Dessutom bokade vi en hyrbil för torsdagen för en utflykt till Parque Natural Monfragüe, ett naturskyddat område med många ovanliga fåglar.
Även denna kväll tog vi oss till samma restaurang för att äta middag, längre än så orkade vi inte bege oss, det var nu inte varmt, det var knallhett. T.o.m. de spanska TV-programmen hade många inslag om hettan i hela Spanien och det vill inte säga lite för man är ju van vid hög värme sommartid.
Ja, apoteksskylten visar 40 grader, har aldrig varit med om nåt liknande.
Torsdagen 14/5. Med hyrbilen tog vi oss ganska tidigt de 7 milen till Monfragüe för att åter uppleva det skådespel alla fåglar, inte minst gamarna, visar upp. Den första utkiksplatsen är vid den högsta klippan som vi kallar gamberget för här finns allra flest gamar, huvudsakligen gåsgamar men också en del grågamar. Det är imponerande när flera tiotals gamar samtidigt tar till vingarna och svingar sig allt högre nästan utan att ta ett enda vingslag. Ibland kommer dock de stora fåglarna riktigt nära och vid ett tillfälle kom en gåsgam på bara 15 meters höjd ovanför mig och jag kunde höra bruset från vingarna då den slog några slag. Plåtade med både kamera och mobil för att få med någonting men närbilder går ju inte ta med dessa.
Gamberget i morgonljus.
Gamberget i Monfragüe är imponerande. Eftermiddagssolen lyser upp bergssidan.
Vi begav oss sedan till centrat där det finns barservering och åt vår standardfrukost: café con leche y tostada/ te y tostada. Då, till min fasa upptäckte jag att jag glömt min kamera på en infotavla vid gamberget och störtade hals över huvud dit, några km. Kameran var borta och ingen av de på plats visste någonting. Jag har åtskilliga hundratals bilder i kameran, inte bara från vandringen och det var med bestörtning jag återvände till centrat. Där finns en information så jag vände mig dit, men inte med mycket hopp att få kameran åter. Jag lämnade mobilnummer ifall någon skulle komma in med kameran, men jag hade gett upp hoppet om det. Vi gick till bilen för att åka till nästa utkiksplats, då kom en av personalen på informationen springande och berättade att en kamera hittats och skulle lämnas inom en timme. Vi väntade och mirakulöst nog var det vår kamera som vi fick tillbaka helt oskadd med minneskortet med alla bilderna kvar. Glad som en lax (är laxar glada?) åkte vi till nästa utkik där vi såg fler gamar, men också spansk kejsarörn, två svarta storkar, smutsgam, rödhöna och en del annat smått och gott (se fågelförteckningen) och på hemvägen noterade vi också en pilgrimsfalk samt en sjungande blåtrasthane. Dagen blev en riktig höjdare och framför allt hade ju kameran kommit tillrätta. Det hade känts bedrövligt att bli av med alla tagna bilder.
Fredagen 15:e maj. Cáceres - Sevilla.
Denna morgon hade vi lite sovmorgon, vi hade köpt biljetter till bussresan tillbaka till Sevilla redan vid ankomsten och bussen skulle gå först halv tolv så vi kunde i lugn och ro gå till baren mittemot hotellet och äta spansk standardfrukost: kaffe/te och rostat bröd blir det om man översätter till svenska.
Fullt av folk på busstationen i Cáceres och många skulle med bussen till Sevilla.
Därefter plockade vi ihop våra grejer och begav oss emot busstationen, men på vägen dit kunde vi inte avstå att ta en förmiddagsfika med churros. För den som är obekant med denna spanska läckerhet kan jag berätta att det är nog bland det mest ohälsosamma man kan äta, Det är spritsade, smala, långa och böjda kakor som är flottyrkokta, serveras varma i omslagspapper ungefär som fish and chips, de badar i fett och är förstås jättegoda. :) Vi såg att somliga, men inte vi, dessutom förstärker det goda och ohälsosamma med att sockra sina churros. Med våra fortfarande sargade och ömma fötter tog vi oss till busstationen och bussen till Sevilla. Bussresan blev en repris på vandringen fast bakvänt eftersom vägen N 630 följer leden och vi kunde notera att varenda ort som vi hade övernattat på fanns med på vägskyltarna. Det var som förra året då vi återvände till Madrid, men då med tåg. Fast denna gång följde vi hela vandringsrutten tillbaka och när man åker i 4 timmar den 30 mil långa resan är det knappt att man fattar att man de senaste 2 veckorna har gått denna långa sträcka. Längden motsvarar gott och väl sträckan mellan Karlskrona och Linköping som är 30 mil. Gå det! Med tolv kilos packning och 30 grader i skuggan.
I Sevilla tog vi oss till samma turistinformation som vi hade besökt när vi kom hemifrån och fick lite färsk info om var vårt hotell låg och hur vi skulle komma dit samt hur vi nästa dag skulle ta buss till flygterminalen.
Duktig gatumusikant med sjungande hund. Hunden "sjöng" till vissa låtar och väckte en hel del uppmärksamhet. Observera hundens mikrofon! Den här killen spelade blues och var riktigt bra till skillnad från de ylande och störiga "musikanter" som drar mellan uteserveringarna och tigger pengar.
När vi med varsin glass pustade ut utanför infon frågade en kvinna oss om vi var svenskar och det var vi ju. Hon var på utbildning i Sevilla och hade de sex veckor hon varit där inte stött på en enda svensk förrän vi kom och var glad att få prata lite svenska med oss. Vi däremot stötte ju vid ankomsten hit på ett svenskt par direkt när vi frågade om vägen och nu möter vi åter en landsman/kvinna det första vi gör. Så det kan bli.
Sevilla hade delvis ändrat skepnad, nästan överallt längs gator och i parker blommade en slags träd som vi inte känner till med blå blommor och det var mycket effektfullt och vackert.
De blåblommande träden i Sevilla som fanns längs många gator var mycket effektfulla.
På kvällen gick vi en sväng i en park inte långt från hotellet och även där fanns många blommande träd men huvudsakligen med röda eller skära blommor.Dessutom var det tydligen en samlingsplats för hundar och deras ägare, hundarna hade mycket roligt.
Parken i Sevilla där vi vandrade bland blommande träd och hundar som lekte.
Detta enorma träd stod i samma park som hundarna och blomsterträden. Ett riktigt fotoobjekt.
Även nästa dag kunde vi ta det ganska lugnt då vårt plan inte skulle gå förrän vid 13-tiden. Vi gjorde samma procedur som dagen innan; åt en spansk, denna gång lätt förstärkt frukost, hämtade våra grejer och uppsökte en churrosbar som låg bara några tiotal meter från hotellets entré. Det vanliga är att man till churros dricker varm choklad och denna gång tog vi det samt beställde den andra sortens churros som inte är spritsade utan bakas i en speciell anordning och blir dubbelt så tjocka och förmodligen ännu ohälsosammare än den smala varianten. Tillsammans med varm spansk choklad, som nog är gjord på gräddmjölk är detta en hälsoutmaning av rang. Man bör inte äta churros alltför ofta, den saken är klar, men smaskigt är det.
Den tjockare, frasigare och troligen fetare varianten av churros. Dock var motsvarande i churrosbaren i Santiponce dubbelt så tjocka! Som bananer.
Bussfärden till flygterminalen gick bra och likaså den första delen av flygresan till Frankfurt där vi fick en 3 1/2-timmars paus innan sista delen av flygresan till Kastrup anträddes och även denna förlöpte friktionsfritt. Äntligen, då är vi hemma och allt är lugnt, trodde vi. Först fick vi en köldchock när vi kom ut till tågperrongen och noterade att de flesta var vinterklädda med varma, fodrade jackor, vantar och yllemössor. Och det tror jag det, det var ju knappt tio grader varmt om man nu kan kalla det varmt. Sedan visade infotavlan att det inte skulle gå ett enda tåg i riktning mot Malmö och det fanns ingen information om vare sig varför eller hur man istället skulle göra. Ett par som kom sa att det verkar gå tågbussar, så vi gick upp och mycket riktigt så var det så, men fortfarande visste vi inte varför. På bussresan till Triangeln fick vi dessutom "sällskap" av en man som inte mådde helt bra, den halvtömda spritflaskan skvallrade om det.
Vi kom i alla fall till vandrarhemmet där vi bokat övernattning, frusna men välbehållna.
Nästa dag, söndagen den 17:e maj, skulle vi ta tåget och sedan bussen hem och nu skulle det väl ändå funka. Vi åt en svensk frukost på vandrarhemmet, med müsli, ägg, juice, smörgås med många olika sorters pålägg, marmelad, frukt mm. Det var en positiv upplevelse. Jag kollade om tågen denna dag skulle gå enligt tabell och kunde då se att föregående kvälls stopp berodde på banarbete på bron och detta gällde enbart mellan kl.22 den 16/5 till kl.06 den 17/5 och bara just denna natt, alltså exakt den tid som vi anlände vilket var 22.20. Är det inte som förgjort ibland?
Emellertid gick hemresan den 17:e bra och utan krångel frånsett att vi höll på att blåsa bort och frysa ihjäl när vi väntade på bussen hemma. Vi var ju vana vid värme, sol och stilla väder om än lite väl varmt ibland.
Slutet gott, allting gott och huset stod kvar och allt hade varit bra hemma tack vare våra snälla grannar som sett till det.
Nu är det dags att ta farväl för denna gång, det är dock några bilder till som ska kompletteras samt att göra fågelförteckningen färdig vilket görs de kommande dagarna.
Hasta la Vista!
U
