Hola (Hej)!
Trots att vi har planerat i drygt ett halvår och haft mycket tid att förbereda så blev det ändå panik att komma iväg och vi fick springa för att hinna med bussen till järnvägsstationen.
Flygresan till Madrid gick sedan utan problem. Det var dock lite surt att konstatera att det var strålande solsken hemma och 14 grader medan regnet öste ner i Madrid och det var 8 grader, men vadå, det blir nog bra. Från Madrid tog vi snabbtåg till Sevilla och nog gick det undan, i 270 km/tim så resan tog bara knappt 2 1/2 timme. Enda stopp var i Cordoba. Det var lite svårt att kolla fågel i den farten men några silkeshägrar kunde vi konstatera. Regnet hade upphört och landskapet var trevligt att skåda över, ibland öppet som sydskåne med odlingar, olivträd och oidentifierbara grödor, ibland djupa raviner och branta backar.
Snabbtåget vi åkte med från Madrid till Sevilla.
Framkomna till Sevilla kunde vi konstatera att vädret var mycket trevligare; halvklart och 16 grader. Vi försökte hitta oss fram till det härbärge där man kan köpa certifikat som berättigar till att bo på härbärgena som ligger längs El Camino. Vi fick en stadskarta i informationen på stationen och en markering vart vi skulle gå för att komma till bussen som skulle ta oss till härbärget. Kan tyckas vara en enkel match, men kartor och spanjorer är helt klart inte något som hör naturligt ihop. Vi frågade ett antal vandrare som med glädje och energi tog sig an att försöka hitta på kartan och sedan förklara vägen, men vi insåg snart att kartan och verkligheten inte hade mycket gemensamt för samtliga vi frågade vred och vände på kartan för att se var vi var och vart vi skulle. Samtliga var mycket vänliga och tillmötesgående. Slutligen hittade vi till bussen och visade för chauffören vart vi skulle och han klev ur sin förarhytt och tog gott om tid på sig, åtskilliga minuter, för att göra klart för både sig själv och oss vart vi skulle och var vi skulle stiga av. Tänk tanken att en busschaffis i Stockholms rusningstrafik skulle göra samma sak för en vilsen turist, nej tror inte det. Och som om inte det var nog så började sedan undan för undan allt fler av bussens passagerare att engagera sig i vart vi skulle. Den ene efter den andre kom med synpunkter så att innan vi var framme där vi till sist steg av så hade strängt taget alla i bussen blivit inblandade i våra ansträngningar att hitta fram dit vi skulle. Det var rörande hur vänliga, tillmötesgående och deltagande dessa Sevillabor var för ett par vilsna turister som visste nada. Till sist hittade vi det eftersökta härbärget efter ytterligare efterfrågningar, alla med samma positiva respons, men då var det stängt, så vi fick ta in på hotell för natten.
I Spanien går man ut på strögen på kvällarna och i Sevilla var det fullt med folk ute även med små barn.
Imorgon börjar vi vandringen, kanske, eller nästa dag. Håll ut!
Tills dess:
Adios! Hasta pronto! (Hej så länge. Vi ses snart.)